De har varit jävligt tufft att veta att jag måste åka hem utan att ha en smärtlindring som funkar.

Men nu har jag bestämt mig för att åka hem och ge de jag har kvar. Jag måste få de att fungera ett tag. Men hur de ska gå till är en helt annan sak...

De är roligt att se att så många följer mig här på bloggen.

Men jag vill inte att ni får en annan syn på mig som person bara för att jag nu har öppnat upp mig och verkligen berättat hur jävligt jag igentligen har de. Jag vill vara Louise och inte hon som de är så synd om..

Mitt liv har varit kantat av motgångar och jag tro inte att de är över ännu om jag ska tänka realistiskt. Men jag kommer alltid att vara jag för de.

Sedan kanske man inte alltid kan vara med på allt eller kanske inte alltid är så glad och trevlig.

När min värk är som värst och den har suttit i ett tag kan jag bli väldigt grinig och spydig, vilket jag inte menar något med. Jag kan slänga ur mig saker utan att veta vad jag pratar om. Min hjärna går då på hög varv och jag blir helt blokerad.

Om ni vill får ni gärna skriva en kommentar, för jag är så nyfiken på vilka som är här inne och läser =)

Sedan som ni kanske märkt är inte jag den bästa på att stava, men jag bryr mig inte om de så mycket när jag skriver här. För här kommer allt bara flytandes från hjärtat och då är de dessa ord som kommer =) fel stavat eller ej.

Nästa gång jag skriver kanske jag har hunnit hem=)

Ja då gick just ortopeden. De mötet gav ju inte så mycket mer än att i morgon åker du hem och lär dig leva med smärtan =)  Jippi!!! De kommer bli lätt...

Men nu åker jag. Orkar inte bråka med dom längre. Jag orkar så länge jag orkar, sen få de va...

Hem och njuta av att bara vara hemma...

Fy jag orkar inte tänka längre. Måste få åter komma om en stund.

Jag vet inte vad som händer nu. Smärt läkaren ser inget annat alternativ till de jag har idag. Och ska jag leva så här blir de ohållbart...

Hur gör man när kroppen säger nej men hjärnan ja?

När själen säger nej men förnufftet säger ja?

Känns just nu som att allt är ute i tomma intet. Min framtid hänger på en skör tråd som dom när som helst kan kapa av. Tänk vilken makt dom har dom där läkarna.

De är dom som bestämmer vilket liv jag skall leva.

Jag frågade smärt läkarn om han skulle tycka de va ok om hanns egna dotter låg så här. Men jag fick aldrig svar utan de pratades bort väldigt fort.

Men de är klart jag fattar att han inte vill de men jag ville ändå höra de från honom.

Så han anser nu att jag ska gå hem nu och bara lära mig att leva med min smärta. Och hur fan bär man sig åt då. Viss smärta kan man stå ut med men de finns gränser.

Ja som jag skrev igår så skulle läkarn komma, men han dök aldrig upp. Men jag hade inte väntat annat.

Idag är de samma bud. Läkarnen skall komma och jag ligger och väntar. Men de blir nog inget idag heller.

Hur länge skall man behöva kämpa?! Kroppen orkar inte mer, smärtorna tar knäcken på kroppen och den säger stopp!!

Hur ska jag orka... Vill inte ha dessa smärtorna mer.

Natten har varit väldigt lång. Har en väldigt förvirrad dam brevid mig som har skrikit men tack o lov kördes hon ut vid midnatt och de blev lugnt. Men de va omöjligt att sova pga värken, men slumrade till vid 05. Och den sömnen blev inte långvarig när dem förvirrade damen blev inkörd på salen igen vid kl 05,30. Hurra en halvtimme hann jag sova. Och de va ett fruktansvärt uppvaknande, till ett gall skrik utan dess like.

Men de är ju synd om den gamla damen för hon är väldigt klar ibland men ofta sviker minnet.

Men nu siktar jag på att sova inatt för hon flyttas idag =)

Min gamla ortoped skall komma fick jag höra av sköterskan.

Börjar bli lite rädd nu. Jag blir värkligen rädd när jag skall träffa honom.

Jag har fått ta otroligt mycket skit av honom och har jag inte med mig någon blir de alltid så,..

Fy gillar inte detta att bara ligga och vänta tills han kommer. Och varför kommer han inte in, han va här för en halvtimme sedan och gick i korridoren. Kom in bara så jag får de över stökat!!

Annars inget nytt. Den nya medicinen har jag fortfarande ingen efftekt av ännu.. När fan ska den komma då?!

Men nu skall jag ifråga sätta varför de inte öppnade upp hela vägen och tittade vid övrestagfästet. Jag har haft jätte problem sedan ett år tillbaka med domningar i armarna och de känns som bröstkorgen ska explodera.

Men han tog väl inte till sig de som allt annat.

Och efter att de ställde om ryggen så blev de ännu värre. Så de är de som är värst nu.

Har så jävla ont!!!!!

Spanar ut genom Sahalgrenskas fönster

"Nu tar vi kopplet och går för att vara här vill vi inte va"

Min lille kille <3

Hårt arbete på sahlgrenska!!! 

Helt otroligt!! Vad ska jag upp och göra kl. 7,30 på en söndag. Jag hade alla förutsättningar för en god sov morgon, ensam på salen, somnade kl 04 och behövde bara få sova!! Hallå! Varför?

Men allt hänger på vilken personal som jobbar och idag va de en som ja vad ska man säga ogillar mig eller nått åt de hållet. Så de är ju klart hon tycker väl inte att jag behöver sova lite extra.

Morgonen innan fick jag en underbar sovmorgon till kl. 10,30 och då hade de varit kaos på rummet under natten och fyra patienter på salen. Men jag lyckades sova där på morgonen trotts allt ljud.

Idag är en stor dag!! Min lilla Oskar kommer hit och hälsar på, han skall även få lite skönhetsvård så som klo klippning =)

Han har ju inga problem med något så sitter ju bara stilla och tittar med sina vackra bruna ögon. Han är för go min lill kille!!!

Vänskap är bland de bästa som finns!! Utan den hade jag inte kommit långt i allt detta kämpande.

Utan mina vänner hade jag inte varit människa. Jag hade inte sett anledning till allt lidande jag står ut med varje dag.

Jag kan känna mig väldigt ensam ibland i allt detta, men jag vet ju att jag har mina vänner. Men ibland kan de negativa bryta igenom och jag känner total ensamhet och detta är när jag har som mäst ont och ligger ensam i sängen och kan inte röra mig för de gör så jävla ont. Då blir allt så påtaglit om hur de kunde bli om jag inte hade mina vänner.

Jag tror jag hade blivit liggande heladagarna och bara kännt all smärta.

Men tack vare mina vänner som står ut med att vara med mig, för ibland går de lite långsamt eller jag kan inte delta i allt. Men de finns ändå kvar fast jag inte fixar allt, eller ibland får de höra mycket prat om hur ont jag har.

Jag försöker hålla igen så mycket de går men ibland väller de över, tyvärr är de oftast en och samma person som alltid får ta de. Och hon finns ändå vid min sida i vått och torrt. Tack!!!!

Dagen i dag har varit otrolig på många vis.

Min syster och hennes familj va här idag och vi har inte setts på jätte länge. De va här i flera timmar. De hade packat med fika och jag fick massa fina presenter. Men de finaste va breven barnen hade skrivit. De va så personligt och de skrev från hjärtat och så va de kort på dom =) Så underbart!!

Sedan va Emmelie och Kristoffer förbi en snabbis tyvärr samtidigt med min syster så vi fick inte pratat så mycket, men jag vi lördags godis och cola =) Tack ni är så underbara, och förlåt att de inte fanns tid till att prata.

Men för en liten stund sedan ringde jag min underbara Maria för komiparna där hemma skulle ut och festa ikväll. Jag ville självklart ringa och säga hej till alla. Men fy va de va jobbigt när vi lagt på... Allt bara brast...

Hemlängtan bara vällde över mig och tårarna bara rann... Jag saknar alla och hade så gärna varit med.

Men fy vad jag vill hem och jag får inte tårarna att sluta rinna.......

Vänskap är något heligt!!

Och min underbara ängla vän Erika saknar jag något fruktansvärt. Behöver dig nu mer än någonsin. Älskar och saknar dig så!

Tänk att man kan sakna någon så mycket att man inte vet vart man ska bli av?! Och speciellt när man har de som svårast. Behöver dig...

Du vila nu i vår ängla himmel, men kommer aldrig lämna våra hjärtan för där har du lämnat djupa avtryck <3

<3 Mitt hjärta är Ditt hjärta <3