Imorgon kl. 05.30 blir jag väckt för att göra sista förberedelserna inför operation.

Nu ska staget äntligen bytas ut!!! Efter att ha väntat i 4 månader.

Dessa 4 månaderna har varit de värsta i mitt liv. Jag har förlorat nästan allt. Hur jävla mycket ska en person behöva gå igenom?? Jag har förlorat en del av mig. Men jag vet att jag kommer att bli en ännu bättre människa av allt detta.

Jag önskar så att folk kunde förstå hur de har känns. Att allt man har rycks i från än. Och jag kommer aldrig glömma och aldrig förlåta!!

Under de sista veckorna har jag knappt fått i mig varken mat eller vatten. Jag får dropp varje natt för att över huvudtaget komma upp ur sängen. Men ingen vet...

De är därför jag inte skrivit på så länge. Jag har så mycket ilska och besvikelse i mig att jag varit rädd att skriva ut de här. Men jag kommer att hålla de inom mig.

Nu är de fokus på morgon dagen och de kommande dagarna. Jag kommer efter operationen ligga nästan ner sövd de första dagarna för att få smärtan under kontroll. Förra operationen i börjar på april tömde jag hela deras förråd på morfin på iva, så denna gången har de fått beställa in mycket mer.

Men den största oro jag har nu är att infektionen ska komma tillbaka eftersom såret fortfarande inte är helt läkt. Men de måste operera så de finns inget annat att göra.

Så denna operationen går ut på att laga de trasiga staget och även staga upp ytterligare med stag ner i bäckenet. De är gjort på höger sidan och de har hållt, så därför hoppas dom på att detta ska hålla bättre.

Och de ska de göra har jag bestämt!!!!

För nu kommer snart värmen och då ska jag åka till stugan och vara där och njuta av livet.

Sedan ska jag umgås med min älskade vän Linda som jag även ska gå kantarell kursen ihop med i maj. Så de ska bli kul. Nu måste jag ta vara på de jag har och skita i allt annat för de är inte värt att tänka på längre. Utan släppa taget och gå vidare. De finns inget annat att göra, för den energi jag har ska gå till mig själv nu.

Så nu är de dax... Låt mig gå!!!

Så vill jag även tacka alla som finns för mig <3 Utan er hade detta aldrig gått!!! Kramar

Nu är jag äntligen hemma!! Jag har varit hemma nu sedan i torsdags och de känns så märkligt..

När man ligger inne så länge som jag gjort blir man ju hospitaliserad.

De är full rulle omkring en hela tiden. Dagen börjar 5.30 med prover och temp sedan håller de på i ett kör fram tills kl 22 när natt personalen kommer för att säga hej. Så att sedan komma hem till tystnaden är både skrämmande och skönt på samma gång.

Att komma hem till tystnaden är nog värst...

När jag kom hem i torsdags tog de inte lång tids föränns barnen som bor på gården kom och knackade på dörren. När jag öppnar dörren börja de sjunga ja må hon leva, de kom med täckningar och så satte de sig för att prata. De är ju väldigt intressant att jag har skruvar i ryggen och nu dessutom en slang på bröstet.

De kändes så skönt att känna livet igen, se dem leka och bråka. De fick mig att inte känna mig så ensam.

Jag låg i sängen och hörde dom ute på gården leka och ha roligt. Men dag blir till kväll och tystnaden lägger sig. Ensamheten blev genast påtaglig och jag kände mig helt ensam igen.

De finns ingen som kan förstå hur de känns när man legat inlagd så länge och få komma hem att första kvällen kan kännas så ensam. De spelar ingen roll hur mycket vänner man har, man känner sig ändå väldigt ensam.

Så när barnen hade gått in och de blev tyst kom de igen. Ensamheten... Men så känner jag att någon står och stirrar på mig. Jag vänder mig om i sängen och ser en väldigt glad Oskar som står och vifftar på svansen och är jätte glad. Han får mig att leva upp igen och ta nya tag. Han kommer alltid med sin glädje så jag kände mig genast mycket bättre. Att bara ha honom vid min sida är fantastiskt. Så resten av kvällen släppte han inte min sida. Han låg nedanför sängen och varje gång jag tittade ner vände han upp sitt lilla goa tryne och då kände jag direkt att han fanns där.

Och nu känns de som jag äntligen börjar och landa igen.

Igår hade jag två av min bästa vänner här på besök. Vi fikade och jag klippte en av deras hundar. Vi tog en promenad i den iskalla vinden men ändå kändes de så bra. Jag va fri igen.

Efter att de gått va jag helt slut. Barnen kom och de ville komma in och leka med Oskar men jag fick säga nej. Orken va helt borta. Jag låg i sängen hela eftermiddagen och tog mig knappt upp.

Ivanliga fall klarar jag bara av att göra en sak per dag men jag är ju inte riktigt lika trött. Men nu känns de att jag inte gjort något på länge för krafterna tog helt slut.

Denna operationen har de ju öppnat upp hela vänster sidan och de har ju ännu inte läkt eftersom infektionen kom så de känns väldigt mycket i sidan.

De öppnade upp där för att komma åt att operera min rygg fram ifrån. De har satt skruvar och plattor för att stabilisera upp. Jag har fortfarande kvar de trasiga stagen och de sitter och skaver. Varje rörelse känner jag att staget rör sig. De hade hoppats på att de inte skulle kännas utan att de skulle vara stabilt, men deras förhoppningar va inte så stora. Tanken är att de ska fixas när infektionen läkt ut. Jag måste vara infektiones fri i en månsad efter avslutad antibiotika behandling som är på 7 veckor.

Jag känner att de kommer ta tid. De läcker oerhört mycket från såret och jag ska ta blod prov i gång i veckan för att se så inte levern tagit skada. Antibiotikan är väldigt stark och därav lever skadan som kan bli. Så jag har fått behålla cvk (slang som går in i ett stort blodkärl vid nyckel benet) för att jag är så svår stucken. Så de är så skönt att slippa bli sönder stucken.

Så imorgon kommer sköterskan för att ta nya prover.

Men nu är de nog dax att ta tag i dosetten med alla mediciner så jag kan få koll på vad jag ska ta och inte.

Så nu får ni ha en toppen dag och va rädda om varandra!!