Idag bär de av till shalgrenska igen. Denna gången för att göra en nevrolog status på händerna. De kommer sätta in nålar i händerna och på armarna och sedan skicka elektriska inpulser för att se om jag har några nerver i kläm. Jag kan få extremt ont i händerna mellanåt och de svullnar upp kraftigt. Sedan domnar även fingrarna av.

Så min läkare vill titta på de först innan jag skall operera mig för de vanliga med händerna för att kunna passa på att göra något åt de undertiden de ändå öppnar upp. Och de känns ju skönt för då behöver de inte operera så många gånger.

Mina handoperationer är vanligt underhålls arbete som jag kallar de. Det är för att huden inne på fingrarna drar ihop sig. Och de är något jag har opererat massor med gånger, sedan jag var två år gammal.

Jag saknar att kunna pyssla. Tex att göra smycken. Men det är omöjligt nu för att jag får sådan värk att händerna känns som dom skall explodera. Så på ett sätt hoppas jag att de visar något på undersökningen idag, så jag kan få de fixat när de ändå öppnar upp. Men samtidigt vill jag inte ha mer skit nu... Men men de är bara att vänta och se.

Sedan är de ryggen som inte blir bra. Hålet har nästan gått igen helt så de kan inte rinna ut någon vätska. De kommer små små droppar bara, men jag känner hur de rinner innanför huden.

Jag skulle behöva öppna upp hålet så de som är där inne kan rinna ut, men få någon att peta in en pinne i ryggen är inte de lättaste. Så jag måste nog vända mig till vårdcentralen eller passa på när jag är på shalgrenska att gå in till ortopeden. Jag får se hur jag gör.

Oskar skall gällafall få stanna hemma idag. Han slipper shalgrenska. Han tycker de är fruktansvärt tråkigt att gå omkring där och jag har ju min assistent med mig. Så Oskar skall på dagis till älskade Maria idag.

Han avgudar henne, så honom går de ingen nöd på.

Sedan bär de av till stugan i eftermiddag igen, för lägenheten är fortfarande inte klar. Köksbygget tog mycket längre tid än de skulle vara tänkt. Och golvläggaren hade trasig bil så de kunde inte komma föränns på eftermiddagen. Så jag kommer nog inte kunna flytta hem igen föränns i slutet på veckan. Men de blir super bra när de blir klart =)

Satt och funderade en stund igår och de är aldrig bra...

Jag har otroligt mycket underbara vänner som alltid finns där och stöttar mig i alla svåra stunder. Dom kommer och hälsa på när jag ligger in lagd, hjälper mig med Oskar eller bara ringer för att prata skit en stund.

Men vad gör jag?? Varför kan aldrig jag hjälpa?

När får jag ge glädje och kärlek tillbaka? Jag känner att jag bara tar och tar.

Nu när de är så mycket hela tiden med ryggen så blir de att jag glömmer att höra av mig till mina nära och kära. Förvisso har jag alltid varit dålig på att höra av mig till folk och de vet dom som står mig nära.

Vet inte varför jag alltid har haft svårt att tex. lyfta luren och ringa, men sådan har jag alltid varit. Och de har inget med att göra att jag inte tänker på dom, utan jag är bara dålig på de.

Mina dagar går ut på att i största möjliga mån tänka på annat än värken. Varje dag skriker kroppen av smärtor och jag försöker helatiden tränga bort de. Att inte låta smärtan ta över är fruktansvärt krävande. Hjärnan går på hög varv helatiden och de surrar och surrar. Man blir så trött inte bara fysiskt utan även psykiskt på att ha smärtor. Sedan är de ju inte bara värken som är de är helatiden utan nu är de ju också infektionen man går och tänker på.

Jag var på återbesök hos ortopeden i tisdags och fick inte ut så mycket av de. Jag kan sluta med korsetten om jag inte skall göra något väldigt krävande. Men infektionen är ju fortfarande kvar. Han petade upp hålet lite för att de skall kunna rinna ut vätska. Men de ligger mycket vätska i bäckenet som inte kan rinna ut. Och de är de som gör så fruktansvärt ont nu. De känna som ett hårt tryck runt svanskotan och bäcken kammen. Men vad gör man åt de? Inget!! Ännu...

Jag skall tillbaka om två veckor för att se hur infektionsvärderna ser ut och även se hur de lilla hålet är. Men de är så svårt för att hålet läker ju igen och då blir vätskan ståendes där innanför. Och skall man försöka hålla de öppet får man peta upp de helatiden.

Nä jag vet inte... De jag vet de är att de gör fan så ont i bäckenet och jag vet inte hur länge till jag står ut med dessa smärtor. De rinner innanför huden och vad ska den vätskan ta vägen?

De är så mycket man tänker på helatiden. Och mina älskade vänner som alltid finns där får oftas ta smällen. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dem på samma sätt de har hjälpt mig. Men de kommer aldrig att gå för de är så otroligt mycket hjälp.

Fast jag hoppas dom vet hur mycket jag uppskattar dom och hur tacksam jag är för all hjälp jag fått genom åren.

Nu är de envecka sedan jag fick min dom mrsa. Antibiotikan verkar inte hjälpa. De rinner som en kran från ryggen och jag kan känna hur de rinner innanför ryggen och ner i bäckenet. I början på veckan pratade jag med skolios sköterskan för att jag har så ont i bäckenet. Men de gav mig inget att prata med henne. De började med att hon sa att jag inte hade mrsa utan att jag bara hade en svår behandlad infektion. Sedan sa hon att jag kan ju inte känna hur de rinner innanför ryggen. Men hon har aldrig trott på mig tidigare. När stagen hade gått av sa hon att jag skulle åka in och röntga mig för att lugna nerverna. Men undra vem man ska tro på? Infektionsläkaren och otropeden eller sköterskan? Mrsa eller inte? Hm...På tisdag skall jag på återbesök till otropeden. De ska bli väldigt spännande och se vad han säger. När jag var hos honom sist så tittade han på såret. Han drog bara upp tröjan till hälften och sa att de såg bra ut. Jag tänkte aldrig då på hålet som läcker. Och eftersom han sa att de såg bra ut tänkte jag inte mer på de. Men redan då hade jag ju infektionen. Men från en sak till en annan. Nu har dom äntligen börjat med köket. Jag skall ju få ett höj och sänkbart kök. De började i tisdags förra veckan och jag fick besked om att de bara skulle ta den veckan. Men nej då... I tisdag när jag ver hemma och tittade till de har de inte kommit långt alls och de kommer inte bli klara denna veckan heller. Nackdelen är att de vet att jag har någonstans att bo undertiden så därför skyndar de ju inte på. Jag bor nu i stugan och kan inte titta till dem varje dag heller för att se hur de går. Men man ska ju inte behöva övervaka dom för att de skall skynda på. När jag kom hem fick jag en chock!!! De är grejer överallt. Och de är ju inte rädd om mina saker heller. De har ställ allt i vardagsrummet och hade jag vetat de hade jag tagit bort mina mattor och flyttat på saker. Men nu står allt på de. Fan de är inga billiga mattor!!!Men jag hoppas bara att de blir klart snart så jag kan komma hem. Fast jag älskar att vara i stugan. Oskar leker och skuttar runt med min assistents lilla valp Leo. Så Oskar stor trivs och de är så underbart att se.

Åkte till Shalgrenska igår för att de skulle titta på ryggen där de läcker. De har ju nu läckt i över 2 månader varje dag. Men självklart när jag väl ska dit läckte de ingenting. De va jätte torrt. Tycktye de va väldigt pinsamt när jag kom dit. De är ju därför jag gått med de så länge bara för att de är ett så litet och obetydligt.

Jag fick satt mig där och förklara att de läckt länge och att jag inte har kommit in tidigare och visat de bara för att jag tyckt att de varit så litet. Jag har bara väntat på att de ska läka ihop och sluta kladda ner mina kläder.

Men de va ju inte så litet som jag trodde...

Läkaren tittade först på ryggen och undrade var de var. De är ju nästan att man inte ser något. Han hittade de lilla hålet tillslut och fick fram en bomulls topps som han borrade in med i hålet. Och FY va de gjorde ont.

När han väl va inne kändes de inget så gjorde han de ett par gånger. Sedan frågade jag hur långt han va inne med toppsen. Då drar han fram en kladdig pinne och visar att den har varit inne mer än 7 cm. Trodde inte de var så stort!!! Då visade de sig att jag fått en hålrum som är större än 1 dl. Så nu skall jag vänta på odlingssvaren som tar en vecka innan de sätter in någon antibiotika. Jag bävar så för att de skall behöva öppna upp de igen och spola rent. FY!!! Så nu är de dax att hållatummarna igen.

Men jag kan inte låtabli att tänka va fan har jag gjort för att behöva stå ut med allt detta. Men de är ju inget förbestämt utan allt bara händer. Och självklart skall jag få allt skit... Hm.. låter som jag tycker lite synd om mig själv, de får jag sluta med!! Med en gång!!

Ha nu en underbar dag. Idag skall jag träffas med servicehundarna i Nolhagapark. Skall bli mycket mysigt!!

De är ju nu två månader sedan jag opererade ryggen. Jag helatiden haft ett litet hål vid ärret som inte vill gå ihop. Och de läcker vätska hela tiden. Jag har länge funderat på om jag skall gå till vårdcentralen för att be dem titta på de men har dragit mig för de bara för att de är så litet. Men idag gick jag dit. Tänkte att de måste ju läka någon gång.

Jag kom till v-centralen och sköterskan tittade på de och sa inget mer än att de som opererat mig skall titta på de. Hon satte på ett plåster för att de inte skall fläcka ner kläderna. Innan idag har de bara kommit lite droppar helatiden så varje tröja blir ner fläckad. Som vanligt strulade de på Su som ville att jag skulle gå tillbaka till v-centralen och be om en odling så dom har svar på de när jag skall dit och visa ärret. Men väl på v-centralen började de sturla igen så de bleb ingen odling.

Så efter allt strul fram och tillbaka blev de så att jag skall dit och visa upp de på tisdag på Shalgrenska.

Men nu på kvällen har de bara runnit. De har läckt igenom kläder och nya plåster och kläder igen. Så nu har jag börjar bli lite orolig att de är en infektion i ryggen. Så mycket vätska som de kommit nu ikväll har de inte kommit på två månader.

Fan jag orkar inte mer strul nu!!!! När ska de ta slut...

Men jag hoppas nu att de slutar läcka nu och att de bara räcker med en antibiotika kur. För i helgen skall jag till stockholm och bara ta de lugnt äta gott och bo på hotell =) Så inga sår infektioner nu tack!!!!