Nu har jag varit i stugan i snart en vecka. De är anledningen till att jag inte skrivit på ett tag. Här ute har jag väldigt dålig mottagning på internet så de går inte att skriva. Men idag fick jag låna mina föräldrars mobila bredband så nu går de bättre!!

Den senaste veckan har varit den bästa på länge!! Jag va och hämtade hem min lilla valp i torsdags förra veckan och att har gått jättebra sedan dess. Han är super lätt att ha och göra med och jag har fått ny energi.

Värken i kroppen har hållt sig lugn tack o lov. Och tårna känner jag knappt av längre. Jo kanske om jag råkar slå till dom så gör de jäkligt ont!!!

Men annars flyter de på. Oskar är väl inte super glad att de kommit in en valp i huset, men han gör ingenting. Han bara ligger och tar allt när lilla Frasse kommer och tuggar på honom. Men jag hade inte väntat mig något annat =)

De senaste två dagarna har de varit fint väder. Kroppen mår så mycket bättre av värmen och jag kan röra mig mer. Fast väder omväxlingarna känns och jag hoppas snart att värmen är här för att stanna.

Igår va jag och hundarna ute på årets första svamp runda. Vi hittade ganska mycket sommar kantareller och Frasse ville gärna vara med och plocka. Han va framme och luktade på dom och hoppade sönder dom. Ett par gånger fick han tar på påsen med kantareller och sprang iväg med dom överlycklig för sin fina skatt han hade hittat =)

Så de som blev kvar i påsen va liter sönder trasade små svampar. Men men de ska han få ge igen när han blir större och lärt sig söka kantareller ;)

Men just nu får han göra nästan vad han vill för han är lika söt ändå <3

Tänk att djur kan ge en sådan livsglädje och energi. Bara genom att titta på dom får en att orka med nästan vilka helvetes dagar som helst.

Men igår va de en tufft dag. De strulade med mycket igår. Men de är bara att glömma och gå vidare!!

Fast de kan vara väldigt svårt ibland.

Men nu är de en ny dag med nya utmaningar. Och idag har allt bara varit skönt!!

Just nu ligger Oskar nere vid fötterna på mig och lilla Frasse ligger i knät <3 De kan inte bli bättre än så här!!

Efter en tuff tid efter operationen i tårna har de börjat vända. Första tiden låg jag bara och skakade av smärta. Man förstår ju varför de gör ont när dom knäckt benen i tårna och spikat ihop dom igen. Fast jag kan inte minnas att de gjorde lika ont förra gången. Men tack o lov förtränger man de värsta.

Och nu är de på bättringsvägen.

Förra veckan va jag på vårdcentralen och la om de. Men de på operation hade nog inte tänkt till när de la om de efter operationen för de hade först tejpat runt varje tå och efter de lindat in dom med kompresser. och eftersom de blöder mycket efter operation hade allt satt sig stenhårt så sköterskan hade först fått blöta upp allt för att få bort de och sedan dragit bort tejpen. De va ingen härlig upplevelse!!

Sköterskan sa att jag såg ut som frankenstiens monster och de va ju trevligt att höra. Nog för jag snart är gjord av stål men de där va ju att ta i ;)

Så nu är de bara 4 veckor kvar tills spikarna ska tas. Stygnen ska jag ta på onsdag så de blir skönt. Men jag bävar för spikarna. Fast de är något som måste göras..

Sedan va jag hos ortopeden förra veckan och fick klar tecken att sluta med antibiotikan. HURRA!!!

Nu har jag nästan ätit antibiotika i 1 års tid. Så nu hoppas jag verkligen att infektionen inte kommer tillbaka. En infektion i ryggen kan vara svår att få bukt med, men nu ska de vara bra har jag bestämt!!

På torsdag åker jag upp till Stockholm för att hämta hem valpen. De ska bli så underbart!!!

Jag kommer åka till stugan och vara där med valpen för att de bara ska vara vi. Inte en massa människor omkring oss helatiden.

Valpen är vald och kommer vara en följsam lyhörd liten kille.

De kommer äntligen bli liv i huset och Oskar kommer få sig en lek kompis.

Så nu faller alla bitar på plats äntligen.

Men nu får jag säga godnatt för de är upp tidigt imorgon!!

Nu har jag varit hemma ett tag. De är otorligt skönt!!

Under den sista tiden på sjukhuset hade jag gått ner mig otroligt mycket. Jag slutade höra av mig till folk och jag valde bara att va själv. Mycket av anledningen till de är att skona andra från att höra på mitt gnäll. Dag ut och dag in. Men vad gjorde de... Jo de gjorde att jag förlorade massor av de som stod mig nära.

Att bara höra hur jobbigt man har de kan ju ta knäcken på vem som helst. Jag vet sedan innan att folk som varit omkring mig tyckt de varit väldigt jobbigt så därför har jag lärt mig. De bästa är att le och se glad ut eller bara fly som jag gjorde denna gången.

Fly från alla som jag inte kunde hålla uppe masken för. De slutade med att jag bara förstört för mig själv.

Varför undanhålla saker för mig? Varför aldrig fråga om jag kan hjälpa till? Varför får jag aldrig finns där?

Varför vill en del att man ska vara en hjälte som klarar allt? Och varför kan jag aldrig bara få vara jag?..

De är så många frågor jag har som jag aldrig kommer få svar på. Ljug inte för mig för jag vill veta sanningen.

Men men jag kan inte vara någon annan än mig själv. Jag kan inte vara med människor som jag aldrig har gillat. De är inte jag. Jag vill trivas i de sällskap jag är i.

Jag vill vara med folk som vill vara med mig för den jag är och inte min fasad.

Så nu är de bara att släppa taget och hoppa. Sluta anklaga mig själv för något som inte finns.

Jag har de så bra som jag har de nu, men de finns ett svar som jag vill ha. Varför??

Något annat =)

I torsdags fick jag äntligen opererat mina tår. De är en operation jag skulle gjort redan för 3 år sedan men ryggen har sagt stopp hela tiden. Senaste kallelsen fick jag i februari men då hade stagen gått av. Men nu är de gjort. Jag kan äntligen lägga de bakom mig och hoppas på att jag blir av med den jäkla värken i fötterna. De är aldrig något jag pratat om så eftersom ryggen har varit de stora problemet hela tiden, men de har varit riktigt tufft. Tårna har som mina fingrar legat dubbelvikta så jag har trampat på dom varje steg jag tar. Såkallad hammartå på alla utom stor tån. 

Men nu är de äntligen gjort. De bryter leden på några ställen och kortar av tån så sätter de sedan stift rätt in för att tårna ska läka rakt. Stiften ska nu sitta i 7 veckor och de första dagarna har varit för jävliga. De har gjort ondare än vad jag väntat. Så nu ligger de i hög läge för att svullnaden ska lugna ner sig. Om en vecka är de nog lugnt =) Bara vänta och se =)

Nu har jag varit i Perstorp sedan i onsdags. De är sådan lycka när jag kommer hit.

De började för några årsedan när jag träffade Erika min tvillingsjäl på inprovningen till servicehund. Vi hittade varandra direkt bara genom att titta på varandra. De kändes som vi känt varandra sedan länge.

Jag jag glömmer aldrig första gången jag skulle åka och hälsa på. Jag va jätte nervös för att jag skulle träffa alla i släkte. Erikas mamma skulle fylla 50 år.

När jag väl kom ner va jag panikslagen för att de va dax att gå på 50 års fest.

När jag väl kom dit va de som jag känt alla sedan innan. Alla tog emot mig med öppna armar. Jag va på bara några timmar en i familjen.

Efter ett par år förlorade vi Erika. Hennes epilepsi tog hennes liv och min värld rasa samman.

Men jag förlorade tack o lov inte min extra familj. De är en del av mig som jag vet alltid finns.

I alls smärta och i alla motgångar vet jag att jag bara kan ringa och prata en stund. De lyssnar alltid.

Nu försöker jag åka hit några gånger om året. De är som min fri stad.

Men när jag kommer hit blir jag alltid påmind igen om att Erika inte finns mer. När jag är hemma kan jag inbilla mig att hon bara är bortrest. Men när jag väl åker förbi hennes gamla lägehet så vet jag.

De första jag gör när jag kommer hit är att lägga blommor på graven och sitta där en stund.

Nu denna gången har vi tagit de lugnt och bara umgåtts med familjen. Små pojkarna är så goa att busa med, spela spel eller bara titta på tv:n ihop med.
De här är en del av mig och kommer alltid att vara. Så även Erika <3