Härom dagen fick jag för mig att jag skulle gå själv till skogen med Oskar. De är ju ingen bra idèe men jag ville bara vara själv.

Jag körde ner på en stig som jag brukar ta när jag ska plocka svamp. De är inte den lättaste terängen men de går att ta sig fram.

När jag va framme där jag brukar stanna klev jag ur permobilen för att plocka upp några kantareller som skrek på mig. Tar ett par steg och pang halkar jag på en blöt mossa och sätter underbenet på en sten. Åh fy vad ont de gjorde!!!! Jag trodde först jag brutit benet men tack o lov klarade jag mig. Oskar kom direkt springande till mig för att hjälpa mig upp, men de gick bara inte. De var glas halt.

Tillslut kändes de helt hopplöst. Hur ska jag komma upp??

Jag funderade på om jag skulle ringa någon men vad ska jag säga att jag är. "Jag är bakom träd nr. 187 till vänster och när du kommit dig går du snett till höger bakom en tall!!" Vad säger man...

Men helt plötsligt kommer en kvinna och plockar svamp längre bort. Jag ser min chans och skickar iväg Oskar för att hämta henne. Han skuttar iväg och tycker de är jätte roligt. Han får hämta hjälp och de ser han som en rolig lek. Så kvinnan kom och hjälpte mig så jag kom upp sedan gick jag en tillsägelse att jag inte skall gå till skogen själv =)

Jag är så tacksam att jag har Oskar tänk att bli liggande där i leran. Inget roligt alls.

Så nu har jag ett stort blåmärke som resultat efter ett jäkligt dumt beslut. Men lite svamp hittade jag ju =) Och Oskar fick hämta hjälp och hade jätte roligt =) Så de va inte bara dåligt ;)

Varför kan man aldrig lära sig??? De är nog de svåraste med hela sjukdomen att lyssna på sin kropp.

Igår va jag jätte taggad och skulle åka och titta på fotboll igen. Hade sett fram emot detta hela veckan och när dagen väl kommer har jag skit ont.

Men jag hade bestämt mig att åka så när klockan började närma sig 14 skulle jag bara gå från sovrummet till köket och då gick jag i golvet.

Jag kunde ju satt mig i rullstolen och rullat den biten, men nej jag fick för mig att gå de få stegen. Men att göra de när man inte har någon som helst känsel i benen är ju inte så bra.

Jag visste ju att jag inte hade känsel men jag har ju gått förr utan de så jag chansade. Och de ska man aldrig göra när man planerat att åka iväg. Så jag ramlade och de kändes inte så bra i ryggen. Fan kan man aldrig lära sig!!!

Så jag missade tyvärr fotbollen och fick stanna hemma och ta de lugnt.

När jag ska beskriva hur mina ben känns så brukar de vara att när jag är som bäst känns benen som när benen somnar när man kanske suttit på dom och de bara pirrar. Då är benen bra. Och när dom är som sämst känner jag inget alls. Minsta lilla de viker i knät viker sig hela benet. Jag kan ibland känna hur de kliar i exempelvis låret och jag kliar o kliar utan att känna något, tillslut får jag sitta och slå mig själv för att jag inte har någon beröringskänsel.

Men att jag änns försöker gå när jag inte har någon känsel är ju helt sjukt. Men jag är sådan att jag alltid ska försöka. "De kanske går idag"

Ibland skulle jag behöva bli fast bunden i rullstolen så jag verkligen sitter still =)

Men att lyssna till sin kropp är nog de svåraste.

När jag har som ondast kan jag ju bli medvetslös pga smärtorna. Och att lyssna till sin kropp då att tex. gå och lägga sig kan jag istället dra igång och göra massor som jag inte borde. Bara för att tänka på annat än värken. Men då riskerar jag ju istället att svimma av och ramla och göra mig väldigt illa. De var så jag fick bäcken frakturen engång.

Men när de har gått så långt att jag är på väg att bli medvetslös har jag inget vett alls. Oskar kan ju känna av innan jag svimmar och de är han väldigt duktig på att markera men de är ofta som jag bara viftar bort de och fortsätter med de jag gör istället för att lyssna på honom och gå och lägga mig.

Men någon gång kanske jag lär mig, men frågan är vad som ska hända för att jag ska göra de. Jag kan ibland ha legat avsvimmad på golvet i flera timmar. De har hänt att jag tittat på film och i första reklam pausen gått ut och rökt och sedan gått in och ramlat ihop och vaknat när filmen varit slut.

Men när jag vaknar ligger Oskar alltid som en lite kloss tätt intill mig och de känns alltid så skönt att veta att han är där. Han är min kärlek han <3

Men nu ska vi ta en promenad oh hoppas på att de kommer lite värme.

Ha en underbar dag!!

Igår va de dax att åka och träffa ortopeden igen. Som vanligt får man en tid tidigt på förmiddagen så jag måste gå upp runt halv 7. De är inte den bästa tiden på morgonen för jag är stel och har ont överallt, men jag är ju tvungen. Sedan när man väl kommer dit är de ok och fördelen när man ska vara där tidigt är att vänte tiden inte är så lång. Jag hade tid kl. 9.30 men kom inte in föränns 10.30 så de va ganska bra igår. I vanliga fall brukar jag få vänta minst 2 timmar efter utsatt tid.

Men nu till vad som sas. Jag hade ett lågt infektionsvärde så de va ju bra, men han vill att jag skall äta antibiotika först nu i 2 månader. Men troligen blir de i sammanlagt 6 månader. De är rädda att infektionen ska blossa upp igen och eftersom dom öppnat upp ryggen 9 ggr nu så vill de inte ta några risker. Men fy fasen... Jag vill inte äta de så länge till, magen får ju sig ett spel snart. Nu hjälper inte magsårs medicinen längre utan jag får magkatarr ändå. Och att gå och måilla hela tiden är ingen hitt.. Fats jag har ju inget val.

Men jag tycker de är sån slöseri med resurser när jag skall åka dit för att sticka mig i fingret och en läkare ska komma och trycka lite på ryggen. De kan jag ju göra på vårdcentralen!!! Den ligger 5 minuter hemifrån och shalgrenska måste jag åka 1 ½ timme innan utsatt tid. De tar så mycket på krafterna att åka dit. Ett litet stick i fingret!!!! Hm...

Sedan var jag på vårdcentralen härom dagen eftersom mitt blodvärde va så lågt ville dom ta nu mer prover. Och nu skall jag utredas för glutenintolerans och massa andra saker. De suger ut mitt blod så de är ju inte konstigt att blodvärdet är lågt =)

Sedan har jag gjort årets räddnings insatts =) haha

Har tagit över två kaniner som inte hade de så bra där dom bodde. Barnen hade verkligen tröttnat!!!!

Så jag tog över dom för att se om jag kunde hitta ett bra hem till dom. Jag är ju inte speciellt sugen på att ha kaniner, men jag vill bara att dom ska få de bra. Så nu har jag gjort rent och fint till dom, köpt massa nya saker, bra mat och så har jag nätat in altanen så de kan skutta runt och ha roligt. Jag har lagt mycket pengar på dom, men vill ju bara att de ska ha de bra.  Dom är väldigt söta =)

Så i förrgår kväll satte jag ut kaninerna på en köp och säljsida på fb och även på blocket. Oj vad fort de gick att få bort dom!!! Fick massor av samtal, så nu har jag hittat ett jättebra hem. En gammal granne ska ha dom och hon är en otrolig djurvän så jag känner mig jätte trygg i att hon tar dom för jag vet dom kommer få de toppen.

Jag hade gärna behållt dom om de inte var så mycket jobb. Min kropp fixar inte de.

Men förstår mig inte på min hund. Han tycker de är mycket märkliga djur och är inte alls inresserad. De kan vara och lukta på honom och han tycker de är fruktansvärt. Men Oskar är Oskar han är ju inte intresserad av djur alls och de är jag tacksam för =)

Jag har döpt dom till Peruk och Topè för de är lejonhuvade kaniner =)

Här är en av dom så liven

Helt slut idag. Igår var jag och tittade på mitt kusin barn Mimmi Löfwenius som spelar fotboll i Dalsjöfors. Dom spelar i allsvenskan men ligger tyvärr sist i tabellen. Men de är skit samma!! För de är ett ungtlag med mycket nya spelare. Men mig kvittar de var de spelar bara jag får titta.

Jag har under jätte långt tid velat gå på en matchc och nu kom jag äntligen iväg. De var ett västsvenskt derby mot Kopparbergs/Göteborg FC. De förlorade tyvärr med 1-0 men annars tycker jag de spelade bra.

Mimmi spelade hela matchen och fick ta en del stryk. Jag tänkte på de när jag satt på läcktaren och såg alla smällar, att jag skulle ju gått av på mitten. Mimmi fick en boll sparkar rätt på kinden så de blev stora märken efter dollen. Fy jag hade dött!!!

Men de är tuffa tjejer som står ut med de mesta.

Jag satt på läcktaren med min kusins goa Chihuahua valpen Harry i knät. Han låg bara och sov och skötte sig jättebra. Han är alltid med på matcherna så han har vuxit upp med de. Han är ju så himla go.

Efter matchen åkte vi hem till Alingsås och satte oss och åt på en jätte god resturang och satt på deras uteserveringen och de va som att sitta i ett annant land. Så jag hade en underbar dag.

Men nu kommer jag ligga i några dagar för jag varit iväg en hel dag. Men vad de var värt de för jag har haft en underbar dag.

Ibland måste man väga för och nackdelar. De viktigt att man mår bra psykiskt också.

Jag var i går och tog massa blodprov för att se varför jag hade så lågt blodvärde. Hb låg på 95 och de skall ligga runt 135 för mig.

Så läkaren ringde efter ett par timmar och sa att jag hade extremt låga järn värden och de andra svaren hade inte kommit ännu. Han ställde massor av frågor och undrade om jag kunde veta varför de var så lågt.

Jag hade inga svar för jag fattar inte varför. Jag har alltid legat bra i blodvärdet och även järn. De är bara efter orerationer jag legat lågt, men de är ju pga jag förlorat så mycket blod under operationerna.

Så nu vill de göra ännu mer utredningar på varför värderna är så dåliga.

Fasen....

Så nu skall jag äta järntabletter och så fick jag även vätskedrivande bara för att jag samlar på  mig så mycket vätska pga kortisonet.

Jag var ju där i onsdags och fick två nya sprutor i vardera höft så nu försöker jag trappa ut kortison tabletterne. Måste passa på att försöka sluta med dom nu när jag fått de direkt in i leden.

De svåra är ju bara att de inte bara är höfterna jag har ont i utan de är alla leder. Men de är ändå dom som är värst, så därför måste jag försöka sluta med tabletterna.

De är ju inget bra i längde och äta allt de kortison jag stoppar i mig, de kalkar ur skelettet massor. Men jag äter ju även kalktabletter.

Tänkte på de nu när jag tog morgon medicinen att jag äter ju massor av tabletter bara för att jag äter andra tabletter. De är helt otroligt.

Jag stoppar i mig ca 25 tabletter om dagen!!! De är inget bra!!! Så jag måste försöka trappa ut de som går. Jag vill inte äta så mycket. Och vilka skador kroppen tar, Mina lever värden är nog inte dom bästa.

Men vad skall man göra när man måste?? Jag måste ta den ena tabletten och för att jag tar den måste jag ta en annan... Och så går de runt.

Men men... Någon gång kommer de komma ett mirakel piller som gör mig helt frisk igen, de är jag säker på!!

Nu är de bara att låta dom utreda varför värderna är dåliga och hoppas på att de hittar en lösning. För de är så jäkla jobbigt att gå runt som i en dvala och vara så här trött..

Bara ordet fasta får mig att bli nervös. Tänker tillbaka till jag var liten och skulle operera händerna. Jag har opererat mig sedan jag var två och har varit sövd snart upp emot 45 gånger. Inför vaje gång skulle jag vara fastande från kl 00. När jag var liten väkte mamma mig alltid innan klock slog tolv och gav mig en flaska välling så jag skulle stå mig länge. Jag hade alltid svårt att sova natten innan operation och vi fick alltid gå upp mycket tidigt för att vara på shalgrenska kl 07.

De va alltid samma sak varje gång. Mamma och jag åkte ner till Göteborg och jag tyckte alltid att de var så mysigt att åka i mörkret och se alla bil lycktor som bildade pärlband. När vi fått vårat rum på sjukhuset satte vi oss alltid i fönstret och tittade på pärlbanden. De kunde vara så vakert och de fick mig på andra tankar.

Minns mycket om dom tidigare operationerna gör jag inte. Jag vet bara att jag var helt hysterisk och stor skrek. De måste vara fruktansvärt som förälder att se sitt barn skrika så och jag vet inte om mamma blev van någon gång. Min pappa var alltid hemma med min store bror så de var alltid jag och mamma som åkte till sjukhuset.

Jag är mina föräldrar så tacksamma att de såg till att jag fick all den hjälp av sjukvården som jag fick när jag föddes. De var ofta sjukhus besök och operationer och behandlingar. Undra hur jag hade varit om jag inte gånomgått alla operationer? Undra hur min rygg hade varit om dom opererat mig när jag började få ont. Jag var 14 år när jag började att ta en värktablett någon gång ibland. Undra???

Men man kan inte gå och tänka på de för då blir man bara bitter och de är de sista jag vill bli.

Men nu till varför jag skall fasta denna gång =)

Var på vårdcentralen idag för jag har fått så jä..a ont i benen i och höfterna. Har varit extremt trött och kännt mig allmänt hängig väldigt länge nu. Jag har ju misstänk att de har med infektionen i ryggen att göra men kände ändå att de kan ju vara bra att ta ett infektionsprov. Så när jag väl kom till läkaren idag fick jag till en början med två kortison sprutor, en i varje höft. Jag får de med jämna mellanrum för jag får extremt ont i höfterna och de är inflamation i slämsäckarna runt höften som sturlar helatiden.

Efter de ville han att de skulle ta nya infektionsprover men även ett blodvärde. För senaste gången jag var hos dom var i april och då hade jag ett blodvärde på 97 och de är alldeles för lågt. Jag brukar ligga runt 135. Men då misstänkte dom att jag låg lågt bara för att jag var relativt ny opererad i ryggen då.

Så ett nytt blodvärde togs idag och de ligger på 95! Fattar inte varför...

Så läkaren kom in på labbet och ville att jag skall komma tillbaka i morgon kl. 9 för att ta massa prover. Och jag måste vara fastande.

Han menade på att de skall göras en stor utredning på varför de ligger så dåligt. Så då tänkte jag att de inte varit så konstigt att man känner sig trött och hängig.

Men självklart undrar jag varför??? Jag har alltid haft bra blodvärde.

Men varför ska något vara bra för?? De verkar som min kropp vill vara kass och bara ställa till problem.

Men jag får se de positivt och de är ju att jag fastar ju inte för att jag skall operera mig =) Och de är ju bra!!

Så nu är de bara att gå dit i morgon och lämna ifrån sig lite blod och hoppas på att dom hittar felet snart.

Visst är de ny dag de kan jag inte säga annat. Men nya möjligheter vet jag inte.

Fy vad denna natten har varit lång. Jag har vaknat massor av gånger.

Min sömn har inte varit så bra de sista 10 åren. Jag får vara glad om jag sover 5 timmar per natt. De svåra är att somna in. Att kunna stänga av värken såpass mycket att jag kan somna. Sedan när jag väl somnat brukar de gå bra. I våras skrev läkaren på vårdcentralen ut insomnings tabletter.

Jag har fortfarande inte tagit mig igenom provförpackningen på 20 st. Jag skall ta 2 innan jag ska sova, men de tar så emot.

Jag resonerar så att jag kan ju vara utan dom. Mina värktabletter är jag ju tvungen att ta för att jag överhuvudtaget ska klara av mig själv. Men sömntabletterna kan jag låta bli för sova kan jag ju göra någon annan gång. Sedan om jag tänker förnuftigt vet jag ju att värken blir så mycket värre om man inte får sova ordentligt. Fast jag har så svårt för att ta tabletter. Tycket att de är dumt. Men andra människor som har samma problem som jag med att sova tycker jag skall ta sömntabletter. De är ju en själv klarhet att dom ska anser jag. Men så kommer jag till mig själv och då är de inte lika viktigt.

Fast snart måste jag nog tyvärr ta dom så jag kommer in i en bra sömnrytm. Jag brukar oftast sova mellan kl. 05-08 och de är ju inte tillräkligt.

Jag avskyr att behöva stoppa i mig alla dessa tabletter. Och på tal om tabletter. All denna kortison!!!! Hatar att jag blivit rund som en jävla fotboll. Så nu har jag bestämt mig för att sluta med dom imorgon. Jag måste ha ur mig all vätska, för jag kan inte se mig själv i spegeln längre!!!! FY!! Men så vet jag att jag också kommer få skit ont i höfterna och benen om jag slutar med dom. Fast just nu skiter jag i de bara jag blir av med allt vätska.

De är bara de att än har jag inte slutat med dom, så när jag väl gjort de kanske jag ändrar mig igen. För sist när jag fick för mig att trappa ut dom räckte de att jag tog bort en tablett så kom smärtorna tillbaka. För så länga jag äter kortison så har jag inte så jätte ont i höfterna. Klart att värker gör dom, men inte alls som om jag skulle vara utan. För innan jag började med dom kunde jag inte flytta fram benen.

Men nu ska jag försöka hålla upp ett bra tag så jag kan bli av med svullnaden. För jag mår fasen inte bra psykiskt av att se mig själv sådan här.  

Alltid är de något....

Vad skulle man göra utan sina nära och kära??

Utan min familj och mina underbara vänner vore jag ingenting.

Dom finns där alltid när jag behöver dom. Eller som härom dagen när jag skulle till vetrinären med Oskar. Maria körde dit oss och sedan när han skulle hämtas på eftermiddagen kom både Maria och Linda och körde dit mig. Fast dom hade andra saker som skulle göras. De fick flytta på sina saker för att jag skulle få hem min älskling och även åka till apoteket och hämta ut medicin till honom.

Stackarna fick stressa bara för min skull. Tack mina underbara vänner!! Ni betyder med än vad ni kan ana <3

Under tre dagarna har min syster dotter varit här. De har varit jätte mysigt men de har hänt massor hela tiden.

Telefonen har gått i ett hela tiden och jag har fått flänga fram och tillbaka mellan olika ställen. Men jag tror hon haft de bra ändå. Jag hoppas de!!

Vi har fått pysslat litegran och ätit god mat. När hon skulle åka hem igår kom hela familjen och vi grillade och satt länge och pratade. De va så mysigt att bara sitta och umgås.

Att ha sin familj och så underbara vänner som jag har skall jag vara tacksam för. Under alla dessa åren som jag har varit dålig kan jag inte fatta att dom fortfarande orkar med.

Att stå brevid och se en nära vän lida är fruktansvärt. Och att man känner sig så maktlös...

Jag fick en gång höra att de var mycket jobbigare för henne att stå brevid mig och se mitt lidanade och den maktlösheten som hon känner. Hon menade på att de var jobbigare för henne än vad de var för mig. Och där vet jag inte om jag kan hålla med.

Jag har både ont och jag är maktlös och att ha denna jävla värk!! Fan säger jag bara denna jävla värk!!!! De kan aldrig bli jobbigare för den som står brevid, men visst vet jag att de är svårt. Jag har själv upplevt de och de är inget man vill!!!

Nä nu skall jag ta en kopp kaffe och bara försöka njuta av denna underbar dag som jag hoppas de blir!

Ha de bäst och ta hand om era vänner!!