Nu är de klart med Alingsås Tidningen. Vecka 10 blir de.

I nästa vecka kommer de en fotograf för att ta nya bilder. För de passade inte att använda kortet från i sommras.

Men jag avskyr att va med på kort... Men men le och se glad ut så kanske man roar någon med ett brett flin =D

Idag har jag inte gjort mycket. Eller jo kanske.. Jag håller på att laga en kattställning till Maria´s underbara katter Tiger och Enzo.

De behöver repas om. Och de är mitt projekt de kommande två dagarna. Eller imorgon måste de vara klart för jag har väldigt dåligt samvete att jag monterat i sär deras palats ;) Tiger sitter där hemma väldigt fundersam.

Ja tänk själv om någon skulle komma hem till dig och börja plocka ner vägga eller tar ut alla möbler. Då blir man inte glad ;)

Så min plan är att göra klart ställningen imon och sedaan sy ihop några kattmynta kuddar till dom  lite snabbt. Jag får ju fjäska nu om jag ska få någon kärlek när jag kommer och hälsar på.

De är "mina" goa pojkar =)

Sedan kommer jag nog fundera mycket på vilket upplägg jag ska ha i bloggen i tidningen. De skulle vara ett nytt inlägg varje dag och de skall vara "lagom" långt. Och inte så mycket dagboks aktigt utan kanske mer mina tankar och funderingar om saker och ting. Eller om min situvation.

Men jag behöver nog dubbel kolla allt innan jag skickar in inlägge, för jag kan ju inte stava så bra ibland. =)

Man kanske ska ha tema dagar. Ena dagen kanske jag ska skriva funderingar om min värk, andra dagen om mina operationer och tredje dagen om blommor och bin ;) haha nädå.

De blir som vanligt!!!

Blir nog bäst så =)

Varit på Sahlgrenska idag för att träffa handkirurgen. De va ett planerat återbesök efter min senaste operation. De va ju länge sedan. Hm... Undra om de kan varit 1 ½ år sedan jag gjorde den operationen.

Mina tidigare ingrepp har alltid lyckats. Jag har sedan jag var 2 år opererat händerna ca. 15 ggr. Men den senaste operationen lyckades inte så bra. Jag fick en infektion innanför gipset och de gjorde att ärrvävnade starmade ihop sig. Så tyvärr blev de värre än innan. Så nu måste de åtgärdas.

Sedan har jag fått problem sedan ett år tillbaka med nerver som ligger i kläm. Som gör att vissa fingrar domnar bort och jag får otroligt ont i händerna. Jag älskar att sitta och pyssla och göra smycken eller kort, men de har blivit väldigt jobbit att göra de nu för jag får så ont.

Så planen är nu att jag skall göra ett nevrofys test där man mäter nervinpulserna för att se om dom är skadade eller ligger i kläm.

För är dom de så opererar dom de samtidigt som när de ska fixa ärret. Och de vore väldigt bra. Då blir de bara en operation till i såfall.

Börjar bli fruktansvärt jobbit med alla operationer, eller de hade de alltid varit. Men ett hand ingrepp är tack o lov inte så stort ingrepp. De kommer ta ett hudtransplantat oh så går jag gipsad i 3 veckor.

De är inte som en ryggoperation som tar 10 timmar utan den tar kanske bra 3 tim. Min handkirurg är kanon. Hon är förstående och lyssnar. Om alla vore som henne.

Jag har haft henne sedan jag var barn. Så hon känner mig. Men hon börjar bli till åren och går väl i pension snart antar jag. =( Tråkigt När dom bra slutar.

Men de är så de är. Alla slutar vi någon gång... 

Ligger här och kan inte sova som vanligt. Värken tar knäcken på mig.

Jag vill bara sova...

Men man får göra de bästa av vad man har så nu har jag ändrat utseede på bloggen. Lite nya färger bara =) Jag försöker locka fram våren ;)

Sedan har jag svarat på Alingsås tidningens fråga och jag ska väl vara gästbloggare på deras sida på nätet.

Men de är lite pinsamt för jag har svårt med stavningen ibland som ni kanske ser här ibland :p Så ska man skriva så alla ser... Fy vad jobbit.

Men de gör jag visserligen nu med, men de blir inte lika många.

Men men jag gör mitt bästa och mer kan jag inte göra.

Jag har alltid varit sådan att har jag gett mig fan på något så gör jag de. Man ska alltid lägga ner hela sin själ på de man skall göra, för då blir de bäst. Och man skall ta vara på den tid man har för man vet aldrig när de är över. Och har man gett allt, har man inget att ångra.

De svåra är bara när kroppen strejkar och inte strävar framåt utan bara bakåt. Den kampen är fruktansvärd. De är nog de värsta om man bortser från värken.

De finns så mycket jag vill göra i livet. Jag hade planer, jag hade drömmar. Men har dom tagit dom för alltid? de är frågan...

Jag har sedan länge nu pratat med dom på ortopeden på su och de har bett mig att åka in akut och de via akuten i Alingsås.

Jag har dragit mig för detta länge men igår rann de över. Jag hade så fruktansvärt ont så jag var bara tvungen.

På förmiddagen var jag hos min nya läkare på vårdcentralen. Ett toppen läkare!!! Äntligen träffar jag en vättig som tar tag i saker. Men... Han kunde inte göra något åt ryggen. Utan hänvisade mig också han vidare till akuten.

Men han skickade iväg en remiss på bentäthetstest och de har vi bett dom på shalgrenska att göra sedan stagen i ryggen lossnade första gången 2004. Men de har dom inte gjort. Så de känns sköt att få gjort de. För är de så att man är tunn i bentäthet kan man ju äta lite kalktabletter och de blir bättre. Och de i sin tur göratt stagen kanske sitter.

Men vi får vänta och se när de kan bli.

Efter mitt besök på v-centralen åkte jag in till akuten i Alingsås.

Jag hade så ont att de va en plåga att sitta den korta stund jag fick vänta på en säng.

Men för att göra en lång dag väldigt kort. Fick jag bara svar att syns de inget på röntgen får du åka hem.. Och nä ingenting. De har ju vi de andra gångerna stragen gått sönder inte visats på vanlig slät röntgen utan på en ct.

Men de gör ju ingen. Utan jag blir bara skickad hit och dit hela tiden.

Sedan för att tysta ner mig skickade underläkarna in en ortoped läkare som stod med händerna i byxfickorna och betedde sig fruktansvärt otrevligt och hade inget känsla över huvudtaget. Bara för att jag inte har läkar examen betyder inte de att jag är dum i huvudet.

Jag va klar och tydlig med när jag kom in att jag inte va ute efter mer smärtstillande utan jag vill att de fixa ryggen och tar de på allvar. De hjälper inte i längde att knapra massa tabletter när grundorsaken fortfarande finns kvar.

Men Otropeden som kom in sa upprepade gånger att de inte tänker ge mig mer smärtstillande. Och jag förklara om igen att de inte vad de jag var ute efter.

Men jag har märk att sedan jag började med Metadon i höstas har jag fått en stämpel av sjukvården av att vara en nakoman som äter Metadon som avgiftning. Men de verkar inte vara på lästa nog att de även används som smärtstillande vid kronisk smärta.

Så otropenden fick de att se ut som om jag va där för att få en omgång droger.

Jag har alltid i hela mitt liv varit emot droger. Jag har sedan jag började med mediciner mot min värk mått väldigt dåligt över att behöva to dom. Vid flera tillfällen slutar jag med jämna mellanrum med tabletterna bara för att se om jag kanske klara mig utan. Men då blir de ett ännu mera helvete i 2 veckor.

Jag minns första gången de började prata om morfinpump va jag inte glad. Men jag har ju inget val.

Efter de att dom i höstas skar av slangen till morfin pumpen började jag med Metadon och de har väl fungerat sådär. Jag kommer aldirg bli smärtfri men jag vill bara ha ett drägligt liv. Och vad de är ser vi alla olika på men jag blir nöjd om jag kan vara uppe några timmar om dagen och kanske kan umgås med min familj och vänner.

Jag vill bara ha någon som kan hjälpa mig att få rätt...

Till något annat...

Alingsås tidningen har hittat min blogg och frågade nu om jag vill vara gästbloggare på deras nätupplaga. Och de har jag sagt ja till.

Men jag blir nervös ändå. Jag skriver rakt från hjärtat och smärtan och de är mina tankar och mina upplevelser. Ingen annans!!!!

Min Älskling!! 

Ibland klarar man av mer än vad man tror och ibland ingenting.

Allt handlar nog om hur mycket man orkar bita ihop.

När man inte orkar mer har tänderna tuggats sönder och man slutar att le...

Än har jag inte kommit dit tack o lov. Men de har jag mina vänner att tacka för de och självklart min familj. Men inte glömma den viktigaste Oskar!!! 

De är tack vare dom jag kan skratta, le och känna lycka. Jag slipper tänka på min värk hela tiden. Jag slipper tänka på hur min framtid kommer att se ut och jag kan få andas.

Tackar dom för att jag finns idag. Utan er är jag inget!!!

Har även idag fått klart med försäkringskassan att jag skall få gå en hundkurs med Oskar. Men de tråkiga är att jag totalt hade glömt av att de börjar redan på tisdag. Och Jag skall alltid av någon konstig anledning till läkaren på tisdager, eller så är de sjukgymnasten.

Men jag får gå dom andra tillfällerna. Om jag hinner få ordning på ryggen fram tills dess.

De är väldigt tråkigt för jag kan aldrig vara med på tisdagsträningarna med servicehundsgänget. Jag saknar alla så. Dom är ett otroligt stöd och underbara vänner. Saknar er <3

Men denna tisdagen missar jag också för jag skall först träffa en ny läkare på vårdcentralen och sedan skall jag på lungröntgen. De är uppföljning efter lunginflamationen eftersom den va så kraftig ska de se så jag inte har fått några skador på lungorna.

Men jag hoppas snart att jag kan vara med sos-gänget som vanligt!!!

Ligger här och för försöker tänka på annat än om jag ska åka i eller inte.

Skolios sköterskan ringde igår och hon va så fruktansvärt spydig. Hon menade på att de inte fanns något hon kunde göra.

Sedan sa hon att läkaren inte anser att de är något akut problem och att jag får prata med honom när jag ska dit den 19 april.

Men jag fattar inte.. Med den värk jag har och de problemen som uppståt så borde de vara akut. Och de blir inte bättre av att dra ut på de. Ingreppet blir bara större och mer invecklat om de väntar.

Så sköterskan tyckte att jag skulle åka ina akut eftersom jag har så ont.

Men jag vill inte ligga där!!!! Kan jag inte bara får vara hemma och de utreder allt så de är klart, sedan kan jag lägga in mig för att operera mig. Så slipper jag ligga inne så länge. Sedan är jag rädd för att bli liggande där vecka ut och vecka in och de inte händer någonting.

Jag vill vara hemma!!!

Så nu är de frågan?? Åker jag in så händer de något, de fixar problemet förhoppningsvis.

Stannar jag hemma händer ingenting utan då får jag vänta tills jag ska på återbesök den 19 april och så länge kan jag inte vänta. Men om jag är hemma får jag vara med mina djur, vänner och familj.

Men tänker jag förnuftigt så kommer jag inte klara detta länge till så de är lika bra att åka in. Men inte imon utan de får bli på torsdag. För imorgon skall jag gå till skogen och mysa med min älskade Oskar!!! Kommer inte klara mig utan honom så länge igen...

SÅ snart kanske jag döper om bloggen till Operation nr. 9

Underbart väder. Kan man vakan upp till något bättre?!

Idag har jag bara tagit de lugnt och suttit och pysslat, varit i skogen och sedan legat i sängen resten av eftermiddagen. Ibland måste man bara vara också.

Imorgon blir de nog inte mycket mer gjort heller. Hoppas jag...

Jag har alltid haft väldigt svårt att lyssna på min kropp.

När jag har så ont så jag inte vet vad jag heter sätter jag igång och gör massa annat bara för att distrahera mig. Jag har svårt att vara still och går oftas runt och nynnar eller sjunger allt för att inte tänka på värken. De låter inget vacker när jag sjunger men de är ju ingen som behöver lyssna tack o lov =)

Men igentligen skulle jag behöva lägga mig ner och inte göra någonting. Men fy vad svårt de är, jag känner ju all smärta då. Oftast måste någon stoppa mig för jag slutar aldirg flänga runt. Tillslut ramlar jag bara ihop.

Så nu hade jag just bestämt att jag skall vila hela dagen imorgon men kom just på att jag måste hämta ut mediciner. Så då va den vilodagen körd... Fasen....

De finns alltid en massa måsten....

Men får se de positivt jag kommer ut i solen, Oskar får en lång promenad, men han är nog inte lika glad över att behöva gå in på ica maxi =) De är ju jobbit att gå där utan att få hälsa på en enda människa =)

Men de ska nog gå de med, som allt annat.