Fy FAN!!! Ursäkta min dåliga svenska men fy vad ont jag har.

Hela min vänster skinka och ner hela benet gör så fruktansvärt ont. Mina nerver ner i benen är på hel spänn och de känns som någon dra en kniv längs med hela benet. Undrar om de kan tänkas vara infektionen som börjar ta fäste runt nerverna. För så här ont har jag nog aldrig haft i nerverna. Bara att ha lite tryck mot benet är ju fruktansvärt. Men men de är bara att försöka hitta på saker att göra hela tiden så jag tänker på annat.

Låg vaken och tänkte i natt för jag kunde inte sova som vanligt pga värken.

Jag börjar och tänka på alla dom personer som försöker att hitta fel på sig själva. Letar upp massa konstiga diagnoser som kan stämma in på dom.

Tänk att må så dåligt. Att varje dag går ut på att känna efter hur mycket värk man har i den höften eller hur trött man är.

Jobbigt för dom att komma till läkaren och bli helt frisk förklarad.

Att de inte är någonting som är fel, utan man bara letar efter nya krämpor.

Jag blir jätte glad när jag tänker på dom ställen jag inte har ont, eller när jag tex blev frisk förklarad från mitt hjärt fel jag haft.

Den lycka jag kände när de gjorde sista hjärt undersökningen och jag fick veta att hålet i hjärtat gått ihop. De va underbart!!

Men fy vad tufft de måste vara för dom stackarna som kämpar med sina krämpor.

Även om de är helt friska kämpar dom för att få en diagnos.

Jag önskar så att jag vore frisk och slapp allt vad sjukvård är.

Jag önskar jag kunde dela med mig av mina smärtor till dom som söker men inget finner. Så de kan lära sig att tycka om den kropp dom har och vara glada att de slipper ha den skiten.

Men att leva med den pressen på sig att de är något fel på en måste ju vara fruktansvärt.

Allt man letar efter finner man inte och de måste man nog lära sig att acceptera. Även om man är sjuk eller inte.

Jag lider med dom som har de tufft, dom som får kämpa för sin sak hos läkarna. Jag har själv varit där. Jag vet hur de är när ingen lyssnar och när problemet finns rätt framför ögonen på dom...

Man måste kämpa för rätten att leva. Att kämpa för ett dräglit liv.

Läkarna har makten över min kropp och min framtid. Jag vill vinna tillbaka den men de är omöjligt...

När ska man lära sig att kroppen behöver vila någon gång ibland??

Nu har de gått i ett i flera dagar och jag har ännu inte haft en vilo dag.

Jag måste lära mig att jag bara kan göra saker varannan dag så jag får vila ibland. Hjärnan vill alltid så mycket mer än vad kroppen vill. jag önskar jag kunde göra något utan att behöva lida för de i flera dagar.

Att inte kunna sova, inte kunna sitta och inte änns kunna ligga gör mig tokig. Jag undrar ofta om de är värt de.

Som i måndags var jag på liseberg på eftermiddagen och hela kvällen. De är ju så underbart trevligt att träffa mina härliga vänner där nere så jag måste ju bara dit. Men är de värt de?? Har så fruktansvärt ont i ryggen oh benen så de känns som någon skär en kniv längs med hela benen.

Om jag skall undvika att få så extremt ont måste jag ju ligga helt stilla i sängen hela tiden och absolut inte göra någontig själv. Och de skonar ju mig inte från smärtan ändå.

Men vad är de för liv???

Jag vill ha roligt. Jag vill ha kvar mina vänner. Jag vill ha kvar mitt liv!!!

Allt jag gör är på vinst och förlust.

För gör jag någonting mår mitt hjärta bra men kroppen är skit.

Tänk om man bara kunde få ha en mätare på sig som visar för människor hur ont man har. Som en termometer. De känns som att man inte riktigt kan få människor att veta vilket helvete man lever i dag och natt.

Tänk vad enkelt de hade varit att visa läkarna sin lilla termometer, att så här jävla ont har jag. Fatta de!!!

Men istället skall man försöka förklar på ett sätt så dom tar en på allvar.

Lika så känsel i benen. De får jag ofta förklara att de är som när dina ben somnar som dom kan göra om man suttit konstigt så är mina ben när dom är som bäst.

Ni vet den där sockerdricks känslan, man vet inte om benen håller att stå på eller inte. Men så har jag de när de är bra och när jag har en dålig dag känner jag inget allt. Varje steg man tar är på vinst eller förlust. Håller dom att stå på eller ramlar jag ihop i en hög?

De är bara att gå och hoppas, för ramlar jag kan de gå riktigt illa med ryggen. Men ramla gör jag ju var och varannan dag.

Men livet är tillför att testa sig fram så de är bara att köra på för man vet aldrig vad som händer i morgon.

Men nu skall jag in till vetrinären med Oskar. Han har fått blodöra. Vilket betyder att de samlas blod i öronlappen så de blir som en blod blåsa. Så de är bara att åka dit och se vad dom gör. Troligen tömmer dom ut blodet. Oskar har varit skonad från allt vad sjukdomar heter så de blir första gången min lille kille ska till vetrinären för mer än bara vaccinering. Så ikväll blir de massa gott till min älskling =)

Vad har jag gjort för att förtjärna ett liv med massor av lidande. Varför kan en person bara kallblodigt döda en annan människa. Varför allt detta lidande??

Jag fattar inget ibland...

För några årsedan nu träffade jag en kille när jag spelade minigolf med några vänner. ¨

Han kom fram och var mycket trevlig och frågade varför jag hade permobil. Jag berättade klart för honom om vad som hade hänt och berättade om min medfödda sjukdom.

Han började då genast prata om gud och då förstod jag att han va någon fri religös person som skulle försöka få mig frisk. Han ville hålla händerna på min rygg och de skulle göra mig bra. Jag ställde såklart upp för  man blir desperat efter att ha levt med kronisk värk så länge. Han försökte en stund och de gav inget resultat.

Men om jag kom till hans kyrka hade de blivit så mycket bättre.

Jag är inte troende och de frågade han mig om. Jag har ju alltid undrat om gud nu är en så bra person, varför sätter han mig så i skiten?

Vad har jag gjort för att få allt detta?

Han menade då på att jag inte var guds barn utan jag va djävulens barn. Hur FAN!! kan man säga så till en människa. Nu tog inte jag åt mig av de, utan skrattade bara åt honom. Men de kan ju varit så att jag hade blivit väldigt illa berörd.

Att man änns tänker i dom banorna gör mig illamående.

Så att bli troende är nog inget för mig. Jag kanske inte är välkommen in i en kyrka eftersom jag är djävulens barn ;)

Så tänker jag på de fruktansvärda som hänt i Norge. Att en människa man bli så kall inom sig att man avrättar inte bara en utan massor av människor. De är så fruktansvärt.

Att inte känna sympati. Hur?? Jag kan inte få in de.

Jag blev mycket illa berörd över de som hänt och kan inte fatta. Men vet inte om de är så bra att fatta allt.

Man ska nog stanna upp lite oftare och se till allt de goda man har omkring sig för de kan snabbt förändras till ett rent helvete...

Mysigt!!!

Som allid =)

 Ibland hittar han rent vatten, men har föredrar lerpölar =)

   Min fina kille <3

Låg och funderade igår kväll.

Varje dag tar jag på mig en mask. Ett skyddsnät som sitter där utan att jag tänker på de. Jag spelar ett spel kanske...

Så fort jag visar mig för någon eller sätter fötterna utanför dörren åker fasaden upp. Jag visar mig bättre än vad de igentligen är. Frågar någon hur jag mår säger jag aldrig sanningen. Men undra varför..

Jag gör de ju inte medvetet utan de bara blir.

Kan de vara för att rädd omgivningen från allt de jobbiga?

Svarar jag att de är bra blir de ju aldrig jobbigt för den personen som jag pratat med. Inga svåra följd frågor, utan de blir ett bra svar.

Fast jag gör de nog mycket för min egen del. Att säga att allt är bra kan jag ju lura mig själv ett tag till och tränga bort de jobbiga.

Att klä upp sig och sminka sig är ju också ett sätt att rädda sig själv, eller i mitt fall är de så.

Ska jag till läkaren försöker jag alltid snygga till mig så gott de går. Men de svåra blir då att dom inte tror jag har de så jobbigt som jag har de. Bara för jag sminkat mig betyder ju inte de att värken har försvunnit, men de kan många människor tro.

Får ofta frågan om de blivit bra nu eftersom jag ser så pigg ut. De är ju både bra och dåligt. Jag har lyckats visa en god fasad, men samtidigt kan jag tänka att varför kan inte jag få se pigg ut bara för att jag har värk.

Jag lever med svåra smärtor dygnet runt och de är nog mitt livlina att jag orkar fixa till mig i bland. Och att fasaden åker upp är nog min räddning också. För att gå runt och vara deppig och gräva ner sig är inte ett sätt att leva på. Man måste göra de bästa av vad man har.

Så jag försöker alltid att vara glad men sedan har jag mina dagar som jag inte orkar hålla den goda minen. Men då håller jag mig oftast ifrån folk så de slipper se hur jobbit de är.

Så mitt svar på frågan är nog "Är de falskhet eller räddar jag mig själv?" är nog att jag räddar mig själv. Jag tycker falskhet är fruktansvärt och skulle aldrig medvetet vara falsk. Men tanken slog mig ändå.

Undra vad folk tycker om mitt sätt att vara?

Jag är ju ändå alltid mig själv när jag är bland människor. Jag är glad när jag är med människor och de är så skönt att bara få vara glad. Jag har min jobbiga tid på kvällen och natten då jag är själv. Då kan jag gräva ner mig och tycka synd om mig själv när ingen annan är med.

Många som lever med en kronisk sjukdom kan lätta bli bittra. Om jag någonsin skulle bli bitter så hoppas jag ni säger till. De är de värsta jag vet. Man får klart ha dåliga dagar, men man måste alltid försöka tänka på de som är bra.

Jag kan ibland tänka på i höstas när mitt hjärta slutade slå flera gånger. Jag kunde varit död. Och då hade jag missat massor som hänt och kommer att hända. Sedan kan ju ibland tanken komma när de är som värst att varför lyckades dom få igång hjärtat. Men de är ju inget konstigt att tänka så, speciellt inte när man har så ont att man bara ligger och skriker och vrider och vänder sig av smästor. Att aldrig få en paus från värken kan göra en tokig ibland.

Men jag försöker då istället tänka på allt positivt jag har omkring mig. Jag har Oskar, katterna, min familj och alla mina underbara vänner som gör att jag orkar. 

Så man får ta varje dag som den kommer och när de är som värst tar jag en timme i taget och ibland en minut. Så njut av de goda ni har och var rädda om er för de kommer ni längst på <3 

Hm.....

Satt och funderade på varför man spelar på hjul. Igår var jag på Liseberg och de första jag gör är och vinner en stor cholkadkaka på nästan 3 kg. Men man nöjer sig inte där utan går vidare och spelar på nästa hjul och vinner en ishink, två center rullar, en påse daim och till sist en tavla. Och allt jag spelade för va en hundralapp.

Fasen ska jag med allt de!!! Men de är ju sssååå roligt att spela!! Spänningen stiger och grattis du vann!!!!

Vi träffas några vänner varje måndag på Liseberg och igår hade vi alla tur. Alla vann varsin stjärnvinst!!

Men nästa vecka skall jag nog inte spela på cholkadhjulen för de är ju inte riktigt de jag skall äta. Kanske ska lämna förslag på frukthjul.

En stjärnvinst ett bananträd =) Kanske inte lika roligt att vinna men de är ju nyttigt =)

Oskar var ju med som vanligt och han skötte sig så bra!! Han hade sten koll på mig och hjälpte mig vid flera tillfällen. De är så skönt att ha den tryggheten att veta att han finns där om de skulle hända något.

Men jag har gjort något väldigt dumt...

Innan Lotta på Liseberg började kom en vakt fram till mig och frågade om de får göra en intervju med mig nästa vecka. Och jag tänkte att de har jag ju gjort förr så de kan jag ju ställa upp på. Han förklarade vem som skulle prata med mig och sedan presenterade han mig för killen. De var vad jag förstod en känd person men jag har aldrig sett människan förut.

När de hade gått tänkte jag på vad de är jag ställt upp på...

Och jag skall bli intrevjuad i direktsändning nästa måndag!!!!!!! FAN!!!

Fy vad hemst... När de frågade mig tänkte jag inte på att de skulle sändas i tv... Så nu har jag lite ångest, eller inte så lite.

Jag fick inte veta vad de skall fråga mig och jag kan inte förbereda mig på något sätt. Vad jag förstod skall de vara om att jag kan komma och titta på Lotta på Liseberg och att Oskar får följa med in. Men jag vill fortfarande inte visa upp mig i tv. Jag får be dom filma bara på Oskar =)

Varför kan man aldrig tänka innan man svarar!!! Jag i ett nötskal...

Så nu hoppas jag på fint väder. Och så ska jag kräva att jag blir sminkad och fin som kändisarna blir ;) Och så vill jag ha mycket betalt, för att skämma ut sig i tv gör man inte varje dag. Haha

Så vill ni se mig göra bort mig ska ni titta på Lotta på Liseberg på måndag =) Haha

Känner mig lite förvirrad idag =) De är bara söndag men de känns som måndag. Dagarna går så fort. Jag har varit i sommar stugan i nästan 4 veckor på grund av ombyggnationen i köket hemma. Men nu har jag varit hemma sedan i onsdags. Efter att ha plockat in allt i skåpen och städat överallt känns de som jag äntligen börjar komma iordning. Men jag har hittat flera fel som bygggubben har försökt att gömma.

Jag har fått beviljat av kommunen ett höj och sänkbart kök. De hade beslutat att de skulle kosta 170 000 kr. De är otroligt stora summor de handlar om för att sätta in motorer bakom skåpen och byta ut spis och lite sånt. De lämnar över bygget till en firma som sedan utför allt. Och jag kan tycket att de skall vara proffsigt gjort. Men när man tex sätter upp en kakelplatta med ett stort hål i och fyller igen de med latex känns de lite klantigt eller sätter in en bänkskiva med ett borrhål i laminatet brevid kranen. Tänk allt vatten som kommer tränga in där och orsaka vatten skador. Hm... Fattar inte vad de tänker med ibland.

Så nu har jag skrivit en lång lista med fel som måste åtgärdas och då kommer de bli dammigt igen och så kommer de väl ta ett par veckor.

Jag var på hundutställning i fredags. De va kanon kul att äntligen komma iväg på de. Har längtat så. De va perfekt väder för både två benta och fyrbenta. Dagen innan hade de varit skyfall där så de va tungt att köra rullstolen i gräset. Min assistent föder upp rhodesian ridgeback så vi hade med en av hennes hundar. Så intressant att se vad domarna tycker olika. Ena dagen dålig andra bra. Eller jag tycker de va fina resultat båda dagarna men jag är ju inte lika van hund utställare så jag skulle bli jätte nöjd med en slät etta som de heter. Men andra dagen gick de väldigt bra för henne. Jag behöver plugga på lite om hundutställning känner jag inför nästa hund. Jag vill gärna ställa nästa hund. Tycker dock de är mycket tråkigt att jag inte kan ställa själv. Men att sitta i rullstolen och rulla runt i ringen med hund slutar nog bara med att kopplet trasslar in sig i hjulen och jag ligger på marken. Så nä de får jag nog få någon annan till att göra.

Men nu vill jag ha hund!! Kan inte vänta längre.

De går i ett!! Igår kom jag hem från stugan för att se hur köket blivit. Jag är mycket nöjd och de kommer bli så mycket lättare och framför allt roligare att vara i köket. Men allt ligger fortfarande överallt...

Känns som man inte kommer någonstans när man ska packa upp allt, och vart ska jag ställa sakerna. Hm.. Fundera ut på vad man använder mest för att kunna ställa de i skåpen som är höj och sänk bara. Eftersom jag är ensam får man bara en elhiss och de räcker till fyra skåp. Men komma på vad som ska stå där och inte va ju inte de lättaste. Så de får bli som de blir så får jag väl flytta runt sakerna sedan.

Igår var jag på Liseberg och träffade mina underbara Sos vänner. Kanske ska förklara att sos står för svenska service och signalhundsförbundet. Jätte mysigt att träffas. Vi tittar alltid på Lotta på Liseberg och har bra platser längst fram vid sidan för att hundarna ska få lugn och ro. Men i går va de allt annat än lugn och ro för min del.

Oskar har vi 7 års ålder kommit på att han är hane och att han skall intressera sig för flickor. En av tejerna hade med sin löp tik och de var jag berädd på, men jag trodde inte Oskar skulle bli som han blev. Han gjorde sig så snygg för henne och hade mer än gärna fixat en stor hög valpar mitt inne på Liseberg. Han pep och skakade under hela kvällen. Jag har alltid varit skonad från allt vad sådant heter, men nu så fick jag allt på en gång.

Jag har tidigare haft hemma tik för planerad parning vid några tillfällen utan att de hänt något. Oskar ha alltid slängt sig på rygg och lekt. Så nu har jag äntligen fått en man till hund ;)

Så man kanske ska använda honom till avel nu då ;) Han kan ju!!! Haha

Tänk att de tar lite längre tid för andra att fatta sig på de kvinnliga könet =)  

Idag skall jag ner till Sahlgrenska igen för att se hur de är med infektionen. Jag har inte märkt någon förbättring på antibiotikan utan snarare försämring. Jag får mer och mer ont och de rinner fortfarande innanför huden. De lilla hålet på ryggen har fått ihop, men de är inte så bra för då läcker inte skiten ut. Fast jag kan inte hålla på att peta upp de, för jag har inte fått instruktioner på hur de ska gå till. Så idag får jag väll hoppas på att de kommer på en bättre lösning. Och sedan skall jag röntgas för att kontrollera att de läker som de ska. Fast jag tror ju inte att de läker så bra med en infektion runt skruvarna. Men jag får så.

Så ha nu en underbar dag allihop så ses vi och hörs vi =)