Mysigt!!!

Som allid =)

 Ibland hittar han rent vatten, men har föredrar lerpölar =)

   Min fina kille <3

Låg och funderade igår kväll.

Varje dag tar jag på mig en mask. Ett skyddsnät som sitter där utan att jag tänker på de. Jag spelar ett spel kanske...

Så fort jag visar mig för någon eller sätter fötterna utanför dörren åker fasaden upp. Jag visar mig bättre än vad de igentligen är. Frågar någon hur jag mår säger jag aldrig sanningen. Men undra varför..

Jag gör de ju inte medvetet utan de bara blir.

Kan de vara för att rädd omgivningen från allt de jobbiga?

Svarar jag att de är bra blir de ju aldrig jobbigt för den personen som jag pratat med. Inga svåra följd frågor, utan de blir ett bra svar.

Fast jag gör de nog mycket för min egen del. Att säga att allt är bra kan jag ju lura mig själv ett tag till och tränga bort de jobbiga.

Att klä upp sig och sminka sig är ju också ett sätt att rädda sig själv, eller i mitt fall är de så.

Ska jag till läkaren försöker jag alltid snygga till mig så gott de går. Men de svåra blir då att dom inte tror jag har de så jobbigt som jag har de. Bara för jag sminkat mig betyder ju inte de att värken har försvunnit, men de kan många människor tro.

Får ofta frågan om de blivit bra nu eftersom jag ser så pigg ut. De är ju både bra och dåligt. Jag har lyckats visa en god fasad, men samtidigt kan jag tänka att varför kan inte jag få se pigg ut bara för att jag har värk.

Jag lever med svåra smärtor dygnet runt och de är nog mitt livlina att jag orkar fixa till mig i bland. Och att fasaden åker upp är nog min räddning också. För att gå runt och vara deppig och gräva ner sig är inte ett sätt att leva på. Man måste göra de bästa av vad man har.

Så jag försöker alltid att vara glad men sedan har jag mina dagar som jag inte orkar hålla den goda minen. Men då håller jag mig oftast ifrån folk så de slipper se hur jobbit de är.

Så mitt svar på frågan är nog "Är de falskhet eller räddar jag mig själv?" är nog att jag räddar mig själv. Jag tycker falskhet är fruktansvärt och skulle aldrig medvetet vara falsk. Men tanken slog mig ändå.

Undra vad folk tycker om mitt sätt att vara?

Jag är ju ändå alltid mig själv när jag är bland människor. Jag är glad när jag är med människor och de är så skönt att bara få vara glad. Jag har min jobbiga tid på kvällen och natten då jag är själv. Då kan jag gräva ner mig och tycka synd om mig själv när ingen annan är med.

Många som lever med en kronisk sjukdom kan lätta bli bittra. Om jag någonsin skulle bli bitter så hoppas jag ni säger till. De är de värsta jag vet. Man får klart ha dåliga dagar, men man måste alltid försöka tänka på de som är bra.

Jag kan ibland tänka på i höstas när mitt hjärta slutade slå flera gånger. Jag kunde varit död. Och då hade jag missat massor som hänt och kommer att hända. Sedan kan ju ibland tanken komma när de är som värst att varför lyckades dom få igång hjärtat. Men de är ju inget konstigt att tänka så, speciellt inte när man har så ont att man bara ligger och skriker och vrider och vänder sig av smästor. Att aldrig få en paus från värken kan göra en tokig ibland.

Men jag försöker då istället tänka på allt positivt jag har omkring mig. Jag har Oskar, katterna, min familj och alla mina underbara vänner som gör att jag orkar. 

Så man får ta varje dag som den kommer och när de är som värst tar jag en timme i taget och ibland en minut. Så njut av de goda ni har och var rädda om er för de kommer ni längst på <3