Jag fick veta sent igår eftermiddag operationen blivit inställd idag. Så nu är nästa operation på fredag. De känns för jävligt att de ska dra ut så på tiden. Jag har faktiskt liv där hemma om ingen vet! De som gör mig mest panik slagen är att Malte inte är med mig. Han behöver mig och jag behöver honom.De upprepar sig känns för jävligt. När Oskar va valp låg jag också inne men då handlar de om 9 månader. Nu har jag legat inne i5 veckor och de är allt för längre redan. Men vad fan kan jag göra.De som gör mest ont är kommentarer om att jag inte kommer klara av Malte när jag kommer hem. Han är mitt allt och jag skulle kunna göra allt för honom. Jag ska fixa de om jag så ska förstöra mig själv men så länge han har de bra. Jag kommer aldrig låta min sjukdom förstöra mina framtida planer. Och får jag inte leva med mina hundar ser jag ingen mening med att kämpa längre. Så nu ligger jag här och planerar vilka kurser vi ska gå till sommaren. och tänker på alla härliga dagar i sommar stugan.Han ska bli den perfekta service hunden! Han älskar att träna och de är roligt att jobba med honom. De som kommer bli tufft i början är att jag inte får hålla i kopplet i början eftersom jag inte får ha några ryck. Men tack o liv har jag ju personlig assistans och de får ju hjälpa till med det. Så nu fortsätter min långa väntan mot mitt underbara liv med hundarna :-)

Nu har de hänt igen... Tänk att man kan använda de uttrycket så ofta. Jag har hela tiden jag legat inne på lasarettet denna gången fått känslan av att de inte kommer göra något åt att staden gått av. Utan de skulle bara smärtlindring mig ett tag och sedan skulle jag få gå hem och leva med ett trasigt stag och en tävla massa mer värk. De första jag reagera på va att de aldrig kom med några besked och sedan så de att jag skulle ner till Sahlgrenska på torsdagen och sedan hem fredag. Jag tyckte de va märkligt att jag helt plötsligt skulle bli frisk av att åka dit. Men idag fick jag svaret. En sköterska berättade idag att de tänkt skicka hem mig utan att göra något. Men de som fick dom att ändra sig va inta genom att lyssna på mig utan de va för att jag inte klarade av att åka ner i ambulansen till Sahlgrenska i torsdags. De fick vända en mil utanför Alingsås. De lyssnade inte påmig när jag förklarade för dom hur ont jag haft utan de ville testa mig. De va nog därför jag inte fick ha mötet per telefon utan jag va tvungen att åka ner. Medans min ortoped på Sahlgrenska tyckte att de räckte att se röntgen bilderna. Tänk att man ska behöva bli behandlad så här. Varför ska jag åka på all skit! Så nu väntar jag bara på besked. Detta tar nacken på mig och jag saknar mig älskade djur så de gör ont i mig. Saknar den sjukliga men också jävligt valp tiden, jag saknar Oskar när han kommer och buffar med näsan för att tigga kel, katten sixten och hans felande när han kommer och trycker sig mot glasögonen och lilla fröken Svea som bestämt visar när hon vill bli klappad eller inte. Tänk att de blir ens liv de är mina barn och jag skulle aldrig kunna leva utan dom. Så för fan Sahlgrenska skynda på!!!!

Jag kan inte säga annat än faaannnn!!Nu har de hänt igen. Stagen är av.Jag har nu legat inne i tre veckor. De va först bestämt att jag skulle till Sahlgrenska i tisdags, allt va planerat. Mamma hade tagit semester och sjukan va bokade. Men sent på måndag eftermiddag fick jag besked om att de är flyttat tills på torsdag. Jag blev vansinig. De skulle tydligen ordnats ett stor möte för att alla skulle vara med och bestämma om de skulle opereras eller ej. Jag visste att de inte fanns någotalternativ. Så jag va livrädd. Skulle de inte bli någon operation skulle jag bli säng liggande på sjukhus. Så de va för mig inget alternativ, men tyvärr har man inte så mycket att säga till om :-(Jag frågade flera ggr om de kunde ta de på telefon för jag visite inte hur jag skulle klara av att ligga på en bår ner till Su. Men nej de gick ju inte. Så igår när äntligen ambulansen kom och jag la mig på åren kunde jag att de inte skulle gå. De gjorde Skit ont! Men vi åkte iväg. Efter en mil låg jag och skrek av smärta. De fick stanna intill vägkanten så de kunde sätt mål och ge morfin. Men jag är så svårstucken så de fick inte in en nål :-(Under tiden pratar hon som kör med läkaren och säger att jag inte kunde åka ner. Då säger han att jag inte behöver komma för de räcker han ser bilderna och pratar med Ortopeden här på Alingsås lasarett. Jäklar vad arg jag blev. Där har jag sagt i flera dagar att de inte kommer att gå, men jag va tvungen! Mamma och pappa va redan på Su så de gick in själva till läkaren.Han va mycket förstående och hade sagt att säger hon att de är av så är de de. Så nu ska jag opereras igen så fort som möjligt. Men tanken kom nu att de kommer bara hålla ett år. För så har de varit innan. Ett år efter operation går staden av :-( så jag hoppas att de hittar på en ny metod så de håller! Så nu är de bara att vänta på en operations tid. Nu börjar de om på nytt :-( De är väl snart dax att byta namn på bloggen igen. Ryggoperation nr.10 :-(Undra hur jag ska orka. Kan inte fatta de.

Då Va man här igen. De är Fan inte sant! I en veckas tid har jag legat inlagd på Alingsås Lasarett. Jag ramlade för 2 veckor sedan och kände direkt att nu är de kört... Men redan i december kände jag att något inte stod rätt till. Jag satt då i rullstol och skulle bara sätta mig till rätta och då small de till i ryggen. Kände då att de måste hänt något. Men efter att jag föll förra veckan va de kört. Jag kunde inte sitta och kan endast ligga på min högra sida. Jag va hemma i två dagar och visste hela tiden att jag behövde åka in men de som tog emot va djuren. Var ska jag lämna dom?? Men tillsatt gick de inte mer, jag fick åka in. Först tog min härliga väninna hundarna. Utan att tveka plockade hon hem dom till sig. Att tillägga är att hon själv redan har tre stora hundar och en valp, så tänk två valpar i samma hus. Sedan tog två av mina underbara assistenter varsin hund. Så de va räddningen! Annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort.Så nu ligger jag här. De händer ingenting utan jag får bara en jäkla massa tabletter. Igår fick jag träffa en smärtläkare som va helt underbar. De är inte ofta man träffar bra läkare, men han va kanon! Mänskliga växer inte på träd!!! Han frågade vad jag vill att de ska göra. Så svarade jag bara att jag vill veta vad Sahlgrenska har sagt? Vad visade röntgen låtarna? Dagen innan hade läkaren sagt att su bara hade sagt att de ska inte säkerställa att stagen inte gått av. Fan är de för svar!! Men så får jag reda på av smärtläkaren att su har sagt att stagen har gått av.... Fan händer!!Jag får inte reda på sanningen först. Så nu är stagen av och så har jag sprickor i bäckenet!!Men de jag tycker är ännu värre är att Sahlgrenska sagt att de ska följa upp mig på återbesöket. Men nu då!! Va gör vi nu!!Så de vet inte vad dom ska göra och de kan inte avgöra om de är en gamla skada. Och de förvånar mig inte. Jag klagade redan i december till läkaren om att stagen känns fel. Om de nu redan fanns då måste ju läkare sett de på röntgen plåtarna! Varför så han inget då! Missade han de då. Så nu ligger jag bara här. Med en massa starka mediciner och sprutor. Jag ska även få något plåster. Men detta håller ju inte i längden. Så nu kommer smärtläkaren tillbaka på tisdag för att utvärdera höjningen av alla mediciner. Och su gör INGET!!!!