Nu har de hänt igen... Tänk att man kan använda de uttrycket så ofta. Jag har hela tiden jag legat inne på lasarettet denna gången fått känslan av att de inte kommer göra något åt att staden gått av. Utan de skulle bara smärtlindring mig ett tag och sedan skulle jag få gå hem och leva med ett trasigt stag och en tävla massa mer värk. De första jag reagera på va att de aldrig kom med några besked och sedan så de att jag skulle ner till Sahlgrenska på torsdagen och sedan hem fredag. Jag tyckte de va märkligt att jag helt plötsligt skulle bli frisk av att åka dit. Men idag fick jag svaret. En sköterska berättade idag att de tänkt skicka hem mig utan att göra något. Men de som fick dom att ändra sig va inta genom att lyssna på mig utan de va för att jag inte klarade av att åka ner i ambulansen till Sahlgrenska i torsdags. De fick vända en mil utanför Alingsås. De lyssnade inte påmig när jag förklarade för dom hur ont jag haft utan de ville testa mig. De va nog därför jag inte fick ha mötet per telefon utan jag va tvungen att åka ner. Medans min ortoped på Sahlgrenska tyckte att de räckte att se röntgen bilderna. Tänk att man ska behöva bli behandlad så här. Varför ska jag åka på all skit! Så nu väntar jag bara på besked. Detta tar nacken på mig och jag saknar mig älskade djur så de gör ont i mig. Saknar den sjukliga men också jävligt valp tiden, jag saknar Oskar när han kommer och buffar med näsan för att tigga kel, katten sixten och hans felande när han kommer och trycker sig mot glasögonen och lilla fröken Svea som bestämt visar när hon vill bli klappad eller inte. Tänk att de blir ens liv de är mina barn och jag skulle aldrig kunna leva utan dom. Så för fan Sahlgrenska skynda på!!!!