Nu har jag varit i Perstorp sedan i onsdags. De är sådan lycka när jag kommer hit.

De började för några årsedan när jag träffade Erika min tvillingsjäl på inprovningen till servicehund. Vi hittade varandra direkt bara genom att titta på varandra. De kändes som vi känt varandra sedan länge.

Jag jag glömmer aldrig första gången jag skulle åka och hälsa på. Jag va jätte nervös för att jag skulle träffa alla i släkte. Erikas mamma skulle fylla 50 år.

När jag väl kom ner va jag panikslagen för att de va dax att gå på 50 års fest.

När jag väl kom dit va de som jag känt alla sedan innan. Alla tog emot mig med öppna armar. Jag va på bara några timmar en i familjen.

Efter ett par år förlorade vi Erika. Hennes epilepsi tog hennes liv och min värld rasa samman.

Men jag förlorade tack o lov inte min extra familj. De är en del av mig som jag vet alltid finns.

I alls smärta och i alla motgångar vet jag att jag bara kan ringa och prata en stund. De lyssnar alltid.

Nu försöker jag åka hit några gånger om året. De är som min fri stad.

Men när jag kommer hit blir jag alltid påmind igen om att Erika inte finns mer. När jag är hemma kan jag inbilla mig att hon bara är bortrest. Men när jag väl åker förbi hennes gamla lägehet så vet jag.

De första jag gör när jag kommer hit är att lägga blommor på graven och sitta där en stund.

Nu denna gången har vi tagit de lugnt och bara umgåtts med familjen. Små pojkarna är så goa att busa med, spela spel eller bara titta på tv:n ihop med.
De här är en del av mig och kommer alltid att vara. Så även Erika <3