Satt och funderade en stund igår och de är aldrig bra...

Jag har otroligt mycket underbara vänner som alltid finns där och stöttar mig i alla svåra stunder. Dom kommer och hälsa på när jag ligger in lagd, hjälper mig med Oskar eller bara ringer för att prata skit en stund.

Men vad gör jag?? Varför kan aldrig jag hjälpa?

När får jag ge glädje och kärlek tillbaka? Jag känner att jag bara tar och tar.

Nu när de är så mycket hela tiden med ryggen så blir de att jag glömmer att höra av mig till mina nära och kära. Förvisso har jag alltid varit dålig på att höra av mig till folk och de vet dom som står mig nära.

Vet inte varför jag alltid har haft svårt att tex. lyfta luren och ringa, men sådan har jag alltid varit. Och de har inget med att göra att jag inte tänker på dom, utan jag är bara dålig på de.

Mina dagar går ut på att i största möjliga mån tänka på annat än värken. Varje dag skriker kroppen av smärtor och jag försöker helatiden tränga bort de. Att inte låta smärtan ta över är fruktansvärt krävande. Hjärnan går på hög varv helatiden och de surrar och surrar. Man blir så trött inte bara fysiskt utan även psykiskt på att ha smärtor. Sedan är de ju inte bara värken som är de är helatiden utan nu är de ju också infektionen man går och tänker på.

Jag var på återbesök hos ortopeden i tisdags och fick inte ut så mycket av de. Jag kan sluta med korsetten om jag inte skall göra något väldigt krävande. Men infektionen är ju fortfarande kvar. Han petade upp hålet lite för att de skall kunna rinna ut vätska. Men de ligger mycket vätska i bäckenet som inte kan rinna ut. Och de är de som gör så fruktansvärt ont nu. De känna som ett hårt tryck runt svanskotan och bäcken kammen. Men vad gör man åt de? Inget!! Ännu...

Jag skall tillbaka om två veckor för att se hur infektionsvärderna ser ut och även se hur de lilla hålet är. Men de är så svårt för att hålet läker ju igen och då blir vätskan ståendes där innanför. Och skall man försöka hålla de öppet får man peta upp de helatiden.

Nä jag vet inte... De jag vet de är att de gör fan så ont i bäckenet och jag vet inte hur länge till jag står ut med dessa smärtor. De rinner innanför huden och vad ska den vätskan ta vägen?

De är så mycket man tänker på helatiden. Och mina älskade vänner som alltid finns där får oftas ta smällen. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dem på samma sätt de har hjälpt mig. Men de kommer aldrig att gå för de är så otroligt mycket hjälp.

Fast jag hoppas dom vet hur mycket jag uppskattar dom och hur tacksam jag är för all hjälp jag fått genom åren.