De är inget roligt att ligga här mer... Jag vill kunna komma ut och ta en promenad eller bara in till stan och titta i affärer.

Man ligger i sängen 98% av tiden, man har ont helatiden och de är skit tråkigt väder. De är ju son gjort för att bli deprimerad...

Men de ska jag inte har jag bestämt mig för!!!

Men de skulle ju inte vara konstigt om man blev de, man har ju en annan syn på allt nu.

Jag har ju tidigare varit väldigt långt ner i en deprisson. De va när jag låg på sahlgrenska i 1 ½ år. Jag såg ingen framtid, de fanns ingen glädje, de fanns ingenting.

Jag va känslo kall mot allt och alla. Men de gjorde också att jag försökte avsluta livet. Men jag tror de mer va ett rop på hjälp än ett riktigt försök. Jo en gång va de på riktigt men jag lyckades inte. Detta va väl 2004 tror jag. Jag låg på sahlgrenska under den tiden. Sedan fick jag ju min Oskar och då vände allt.

Efter jag skaffa han har jag aldrig gjort något sådant, sedan har jag viserligen tänkt tanken många gånger. Men Oskar räddade mitt liv.

Om jag skall vara ärlig har tanken på att avsluta livet kommit upp då och då, för man orkar inte med smärtan.

De är när jag har som värst ont som dom tankarna kan komma upp, men jag skulle inte göra de för jag har så mycket som jag älskar runt omkring mig.

Men ibland är de svårt, riktigt svårt...