En glädjande nyhet är att jag kan stödja lite gran på mitt ben igen =)

Men ensamheten och deppritionen börjar komma smygande. Hatar att tycka synd om mig själv. Jag vet att jag har massor av underbara vänner, men värken finns där också...

Vänner förstår när man vill vara ifred eller behöver stöd, med de fattar inte värken den är där hela tiden och gnager.

För varje andetag jag tar tänker jag på blodfrögiftning. Nu ska jag har atibiotikadropp i 10 dagar i cvk. Så de blir ju att stanna här. Sedan ska pumpen opereras ur innan jag åker hem.

När kommer jag hem.... Saknar mina djur, familj och vänner och bara att få vara hemma....TA MIG HÄR IFRÅN!!!!!