De har varit jävligt tufft att veta att jag måste åka hem utan att ha en smärtlindring som funkar.

Men nu har jag bestämt mig för att åka hem och ge de jag har kvar. Jag måste få de att fungera ett tag. Men hur de ska gå till är en helt annan sak...

De är roligt att se att så många följer mig här på bloggen.

Men jag vill inte att ni får en annan syn på mig som person bara för att jag nu har öppnat upp mig och verkligen berättat hur jävligt jag igentligen har de. Jag vill vara Louise och inte hon som de är så synd om..

Mitt liv har varit kantat av motgångar och jag tro inte att de är över ännu om jag ska tänka realistiskt. Men jag kommer alltid att vara jag för de.

Sedan kanske man inte alltid kan vara med på allt eller kanske inte alltid är så glad och trevlig.

När min värk är som värst och den har suttit i ett tag kan jag bli väldigt grinig och spydig, vilket jag inte menar något med. Jag kan slänga ur mig saker utan att veta vad jag pratar om. Min hjärna går då på hög varv och jag blir helt blokerad.

Om ni vill får ni gärna skriva en kommentar, för jag är så nyfiken på vilka som är här inne och läser =)

Sedan som ni kanske märkt är inte jag den bästa på att stava, men jag bryr mig inte om de så mycket när jag skriver här. För här kommer allt bara flytandes från hjärtat och då är de dessa ord som kommer =) fel stavat eller ej.

Nästa gång jag skriver kanske jag har hunnit hem=)

Ja då gick just ortopeden. De mötet gav ju inte så mycket mer än att i morgon åker du hem och lär dig leva med smärtan =)  Jippi!!! De kommer bli lätt...

Men nu åker jag. Orkar inte bråka med dom längre. Jag orkar så länge jag orkar, sen få de va...

Hem och njuta av att bara vara hemma...

Fy jag orkar inte tänka längre. Måste få åter komma om en stund.