Jag vet inte vad som händer nu. Smärt läkaren ser inget annat alternativ till de jag har idag. Och ska jag leva så här blir de ohållbart...

Hur gör man när kroppen säger nej men hjärnan ja?

När själen säger nej men förnufftet säger ja?

Känns just nu som att allt är ute i tomma intet. Min framtid hänger på en skör tråd som dom när som helst kan kapa av. Tänk vilken makt dom har dom där läkarna.

De är dom som bestämmer vilket liv jag skall leva.

Jag frågade smärt läkarn om han skulle tycka de va ok om hanns egna dotter låg så här. Men jag fick aldrig svar utan de pratades bort väldigt fort.

Men de är klart jag fattar att han inte vill de men jag ville ändå höra de från honom.

Så han anser nu att jag ska gå hem nu och bara lära mig att leva med min smärta. Och hur fan bär man sig åt då. Viss smärta kan man stå ut med men de finns gränser.

Ja som jag skrev igår så skulle läkarn komma, men han dök aldrig upp. Men jag hade inte väntat annat.

Idag är de samma bud. Läkarnen skall komma och jag ligger och väntar. Men de blir nog inget idag heller.

Hur länge skall man behöva kämpa?! Kroppen orkar inte mer, smärtorna tar knäcken på kroppen och den säger stopp!!

Hur ska jag orka... Vill inte ha dessa smärtorna mer.

Natten har varit väldigt lång. Har en väldigt förvirrad dam brevid mig som har skrikit men tack o lov kördes hon ut vid midnatt och de blev lugnt. Men de va omöjligt att sova pga värken, men slumrade till vid 05. Och den sömnen blev inte långvarig när dem förvirrade damen blev inkörd på salen igen vid kl 05,30. Hurra en halvtimme hann jag sova. Och de va ett fruktansvärt uppvaknande, till ett gall skrik utan dess like.

Men de är ju synd om den gamla damen för hon är väldigt klar ibland men ofta sviker minnet.

Men nu siktar jag på att sova inatt för hon flyttas idag =)