Trött efter en tur i skogen =) Min lilla pojk <3

Måste ju bara ha något i munnen när man blir klappad. Då hittar man lite pengar på bordet att hålla i =)  

Börjar känna mig ensam igen. Saknar Oskar....

Tänk hur man kan älska ett djur så mycket att de gör ont i själen och de känns som om hjärtat gått i bitar.

Jag skaffade oskar när han va 8 veckor och de va efter en period jag legat här på sahlgrenska i ca 1 år och jag hade gått ner mig otroligt mycket psykiskt och jag såg inget ljus över huvudtaget. Jag hade helt enkelt gett upp. De va den gången jag försökte ta mitt liv, de har aldrig hänt efter de. Men man har tänkt tanken många gånger när man har som värst ont.. Men de skulle aldrig hända idag.

Min familj och vänner stöttade mig massor men jag såg fortfarande ingen framtid i de liv jag levde, på sjukhus.

Men då kom vänd punkten mamma och pappa insåg att de som skulle hålla mig kvar i livet va att skaffa en hund. Jag hade alltid pratat om hund hela mitt liv, de va min stora dröm.

I samband med att de bestämdes att jag skulle få en hund blev de även beslutat att jag skulle skrivas ut och att smärtlindringen skulle vara tillräklig. Så allt allt blev kanon.

Jag hittade en underbar kennel och beslutade mig för min lilla Oskar. Jag låg fortfarande inlaggd när man fick ska komma och hälsa på för första gången. Oskar va då 4 veckor och kallades för Elof =)

Jag va mycket besviken och ledsen för att jag inte kunde åka med, men mamma och pappa åkte dit och uppfödan hade samlat alla köpare och hade information. Så när mamma och pappa kom till mig med kort och en lång lista med info. Blev jag så glad. Mamma och Pappa är väl inga hund människor men de va underbara som ställde upp så.

När Oskar va 6 veckor fick jag permition under dagen för att åka och titta på min bebis. Och de va kärlek.

Jag belv senare utskriven och jag fick hem min lilla Oskar. Tyvärr varade inte lyckan länge. Jag hann vara hemma i ca 3 veckor tror jag innan jag va tvungen att bli inlaggd igen pga smärtorna.

Oskar blev kvar hos mamma och pappa som inte visste något om att sköta en hund. Men vad va allternativet, de fanns inga. Min underbara vän Maria hade Oskar ibland för att avlasta lite grann.

Men nästan varje helg va de på sahlgrenska och hölsade på med Oskar. De va en otroligt tuff tid att vara ifrån honon. Då låg jag inne i ca 9 månader.

Jag såg hur Oskar växte och jag fick ingen möjlihet att binda någon relation med honom. Personalen på avdelningen sprang i omgångar ner för att hälsa på honom. Så de har följt honon hela första året nästan.

Men när jag kom hem och skulle börja träna honom va han ju en vilde utan dess like. Ingen fostran över huvudtaget första 9 månaderna. De va tufft.

Men han har fortfarande endel olatheter kvar och de får jag leva med.

Men jag älskar honom över allt annat och skulle jag förlora honom idag vet jag inte hur länge till jag hade orkat.

Han har räddat livet på mig. Så Oskar min pärla Matte kommer snart!!!!