Så underbart!!! Kom just in efter en underbar promenad i solen. Första gången jag är ute på en runda sedan operationen. Jag va orolig att jag inte skulle klara av att sitta i permobilen. Men med en kudde i svanken så gick de bra. Jag fick köra sakta och se mig för så de inte va massa gropar.

Men hurra de gick bättre än jag trott =) Och de va så underbart att komma ut i friska luften. Man får lite ny energi =)

Men nu blir de sängen resten av dagen.

Här är lite kort på Oskar bus nere vid sjön

Och jag ser helt uppstoppad ut. Men är de första promenaden så måste man klä på sig en väldigt massa kläder =)

Oskar spanar ut över vattnet. Men de blev inget bad idag =) Hurra tycker matte!!

De är inget roligt att ligga här mer... Jag vill kunna komma ut och ta en promenad eller bara in till stan och titta i affärer.

Man ligger i sängen 98% av tiden, man har ont helatiden och de är skit tråkigt väder. De är ju son gjort för att bli deprimerad...

Men de ska jag inte har jag bestämt mig för!!!

Men de skulle ju inte vara konstigt om man blev de, man har ju en annan syn på allt nu.

Jag har ju tidigare varit väldigt långt ner i en deprisson. De va när jag låg på sahlgrenska i 1 ½ år. Jag såg ingen framtid, de fanns ingen glädje, de fanns ingenting.

Jag va känslo kall mot allt och alla. Men de gjorde också att jag försökte avsluta livet. Men jag tror de mer va ett rop på hjälp än ett riktigt försök. Jo en gång va de på riktigt men jag lyckades inte. Detta va väl 2004 tror jag. Jag låg på sahlgrenska under den tiden. Sedan fick jag ju min Oskar och då vände allt.

Efter jag skaffa han har jag aldrig gjort något sådant, sedan har jag viserligen tänkt tanken många gånger. Men Oskar räddade mitt liv.

Om jag skall vara ärlig har tanken på att avsluta livet kommit upp då och då, för man orkar inte med smärtan.

De är när jag har som värst ont som dom tankarna kan komma upp, men jag skulle inte göra de för jag har så mycket som jag älskar runt omkring mig.

Men ibland är de svårt, riktigt svårt...

Just haft besök av underbara vänner som kom med kanon god tårta!!

Så skönt att de börjar bli som vanligt igen. Men de är inget kul att bara ligga i sängen. Vill kunna komma ut lite och bara känna frihet, men kroppen strejkar för de.

Snart måste jag ju kunna klara av de, men värken är för mycket fortfarande.

Fick idag en efterlängtad sov morgon. Kl. 12 vaknade jag!!!! Helt underbart att bara få sova ut, men de satte också sina spår. Jag blev ju sen med att ta tablettena och de gör att jag blir väldigt illamående och känner mig allmänt vissen. Men bara jag får i mig dom och sen stund senare så blir de bättre.

De blev ju en god tårta till frukost =)

Sedan har jag ju fått tagit stygnen där pumpen satt. Jag blev ju väldigt besviken för att de sydde på utsidan och inte inifrån. De blir ju inte så snyggt ärr när man syr som dom gjort. Men men de är som de är...

Här är de innan stygnen är tagna...

Efter... De kommer ju att blekna med tiden. Men de är tråkigt med ytterligare ett ärr. De som va efter de satt in pumpen så man nästan inte.

Men de känns märkligt nu när man inte känner en hård klump i magen längre. Så skönt på ett sätt att den är borta, men jag skulle vilja ha en smärtlindring...

Min lille bus pojk

Full fart!!! Inte lätt att få med han på bild  =)

Fina miner kan han med göra ;)

Svea fick komma ut i buren och titta på. Hon älskar att vara där.

Vi får inte ha katter lösa, så då fick de bli denna lösningen istället.

Och de är kanon!!! Men på detta kort kan man ju bara se en vit sak! Och de är ju lilla Svea =)

Då har jag varit i ett dygn snart. Och oj va de tar på krafterna.

På sahlgrenska låg jag bara i sängen och ut och rökte imellan åt. Men nu blir de att man sitter uppe mer och sedan är de väldigt bökigt när man inte kan gå så bra utan måste ha rullstolen helatiden. Så värken är ju betydligt värre nu än när jag låg på SU, men jag måste nog lära mig att lägga mig oftare.

Men varför skall de vara så svårt att lyssna på kroppen?! De är något jag aldrig kunnat, men jag måste.

När jag belv utskriven fick jag inte hämtat ut metadonet för de fanns inget på apoteket. Och avdelningen gav mig bara tre tabletter att ta med hem. Så de skulle räcka tills i kväll.

Och enligt apoteket va de beställningsvara så jag skulle bli utan tabletter helt för att avdelningen vägrade ge mig en tablett till.

Men jag rick raggat tag en burk på ett apotek i Alingsås som jag skulle hämta idag. Men hur skall de gå till att ta sig in till stan. Jag får inte sitta i bil och jag orkar inte åka permobil för jag har så jävla ont.

De är narkotika klassade så jag kan inte skicka npgon att hämta dom utan fullmakt. Så allt blev väldigt besvärligt. Men jag lyckades få tag i dom på apoteket så de räckte jag skrev en lapp med mitt person nr. och underskrift så va de inga problem.

Men jag fattar inte varför allt skall vara så besvärligt... Man har så mycket som behäver göras när man kommer hem och på de har man också fruktansvärt ont.

Kroppen eller hjärnan orkar inte...

Men nu skall jag vila en stund sedan skall jag försöka mig ut på en kortare runda med Oskar i solskenet =) Hoppas jag fixar de. Och de ska bli spännande att se om jag kan sitta i permobilen nu när jag har en ny ställning på ryggen.

De är svårt att sitta bekvämt och de är jätte viktigt att jag gör de för annars spänner man sig och får jätte ont.

Och klarar jag inte av att gå ut får de bli lite bus på trädgården =)

De har varit jävligt tufft att veta att jag måste åka hem utan att ha en smärtlindring som funkar.

Men nu har jag bestämt mig för att åka hem och ge de jag har kvar. Jag måste få de att fungera ett tag. Men hur de ska gå till är en helt annan sak...

De är roligt att se att så många följer mig här på bloggen.

Men jag vill inte att ni får en annan syn på mig som person bara för att jag nu har öppnat upp mig och verkligen berättat hur jävligt jag igentligen har de. Jag vill vara Louise och inte hon som de är så synd om..

Mitt liv har varit kantat av motgångar och jag tro inte att de är över ännu om jag ska tänka realistiskt. Men jag kommer alltid att vara jag för de.

Sedan kanske man inte alltid kan vara med på allt eller kanske inte alltid är så glad och trevlig.

När min värk är som värst och den har suttit i ett tag kan jag bli väldigt grinig och spydig, vilket jag inte menar något med. Jag kan slänga ur mig saker utan att veta vad jag pratar om. Min hjärna går då på hög varv och jag blir helt blokerad.

Om ni vill får ni gärna skriva en kommentar, för jag är så nyfiken på vilka som är här inne och läser =)

Sedan som ni kanske märkt är inte jag den bästa på att stava, men jag bryr mig inte om de så mycket när jag skriver här. För här kommer allt bara flytandes från hjärtat och då är de dessa ord som kommer =) fel stavat eller ej.

Nästa gång jag skriver kanske jag har hunnit hem=)

Ja då gick just ortopeden. De mötet gav ju inte så mycket mer än att i morgon åker du hem och lär dig leva med smärtan =)  Jippi!!! De kommer bli lätt...

Men nu åker jag. Orkar inte bråka med dom längre. Jag orkar så länge jag orkar, sen få de va...

Hem och njuta av att bara vara hemma...

Fy jag orkar inte tänka längre. Måste få åter komma om en stund.

Jag vet inte vad som händer nu. Smärt läkaren ser inget annat alternativ till de jag har idag. Och ska jag leva så här blir de ohållbart...

Hur gör man när kroppen säger nej men hjärnan ja?

När själen säger nej men förnufftet säger ja?

Känns just nu som att allt är ute i tomma intet. Min framtid hänger på en skör tråd som dom när som helst kan kapa av. Tänk vilken makt dom har dom där läkarna.

De är dom som bestämmer vilket liv jag skall leva.

Jag frågade smärt läkarn om han skulle tycka de va ok om hanns egna dotter låg så här. Men jag fick aldrig svar utan de pratades bort väldigt fort.

Men de är klart jag fattar att han inte vill de men jag ville ändå höra de från honom.

Så han anser nu att jag ska gå hem nu och bara lära mig att leva med min smärta. Och hur fan bär man sig åt då. Viss smärta kan man stå ut med men de finns gränser.