Ryggoperation nr.9....

Här är en länk till min underbara vän Maria som bara älskar att baka!!

Hon är kanon duktig och allt blir super gott. Så idag har hon bakat semlor och fått mig att bli lite väl sugen på de. Men de är ju bra för då kanske jag kan special beställa en semla utan mandelmassa kanske ;)

Här är en länk till henne

http://baktokig.bloggplatsen.se/

Nu har jag haft ett långt uppehåll på skrivandet.

De känns som man skriver om samma sak varje gång. Smärta, mer smärta oh ännu mer smärta...

Men de är ju också min vardag.

Nu har jag fått en ny besökts tid till ortopeden för att ta ett nytt infektionsvärde. Senast när jag var där innan jul va infektionsvärdet högre än någonsin. Men jag skulle ändå sluta med antibiotikan. De va jag såklart glad över för de hade jag nu ätit i över ett halv år. Så några tabletter mindre blir jag väldigt glad för.

Men undrar igentligen hur de kommer visa nu när jag ska dit den 24/1. Kommer de vara ännu högre vet jag inte hur jag ska bära mig åt. Jag vill bara att de ska försvinna någon gång.

Sedan samma dag ska jag även till handkirurgen och bestämma hur de ska operera händerna. Mina armar domnar allt mer och mer bort och varför de vet jag inte. De blir oftast när jag sitter still och har huvudet helt stilla som de händer. De är fruktansvärt otrevligt och jag känner inte vad jag tar i och ibland kan jag över huvudtaget lyfta armarna. Men jag hoppas att de bara är tillfälligt så jag kan börja pyssla lite mer snart igen.

Sedan kommer de som jag hatar mest och de är jag jag ska in och operera tårna den 31/1. Fy vad jag inte vill. Mina händer och tår drar ihop sig och de blir krokiga. Mina tår har jag opererat en gång innan och de blev misslyckat. Eftersom tårna drar ihop sig blir de att jag går på tånaglarna så de blir tryckta uppåt. Nu har jag tack o lov inte så mycket känsel i  fötterna längre så de gör inte riktigt lika ont längre. Men sedan jag varit liten har jag haft mycket ont av de. Men de är på senare år de dragit ihop sig så mycket som nu.

Så de kommer knäcka alla tår utom stor tån och ta bort någon led oh sedan sätta stifft idom. Och detta gör så vansinigt ont. För de bryter ju av tårna. Om man ska jämnföra med något är de som att sparka tårna i ett bordsben ggr 10. Fy!!!!

Men jag vet att jag måste tyvärr göra de så de är lika bra att få de gjort. Men jag vill iiinnnnttteee!!!

Så efter att stiften suttit i 6 v kommer de vänta i 2 månader och sedan ta den andra foten.

De jag fasar mest för just nu är att min lilla valp Malte som inte har koll på kroppen ska springa in i foten och trycka till stiften. AAAJJJ!!

Men nu så ska jag inte tänka på de. Än är de två veckor kvar ;)

Så nu ska jag ladda upp för att bege mig ut i skogen med hundarna och bara njuta av tillvaron =)

Ha en underbar dag alla och gör samma som jag. NJUT!! 

De är en fråga jag ställer mig ofta. Att varje dag är en kamp de vet alla. Men att man även kämpar med att orka strida mot sjukvården, är fruktansvärt.

Att man skulle ge med sig av sjukvårdens sätt att hantera min sitvation är ett misslyckande. Jag ska minsann inte misslyckas. Jag har rätten till ett hyffsat liv.  

Tänk att varje gång man ska till läkaren måste man ha mor eller far med sig. Jag är 28 år och kan inte åka på återbesök själv. Och de handlar inte om att jag inte klarar av de. Utan de är för att vissa läkare behandlar mig som skit. Man får upp slängt i ansiktet att man har ont överallt så de är bara att gilla läget.

Nu har de börjat prata om att jag har problem med nacken.

Efter jag var hos handkirurgen senast ville hon skicka mig på en undersökning som kollar nervbanorna ner till händerna. Jag har under de senaste två åren börjat få fruktansvärt ont i händerna. De spränger i dom och dom domnar även bort. Att använda händerna är min räddning för att slippa tänka på värken. Att få vara kreativ ocg kunna skapa. Jag bara älskar de.

Men de har tyvärr blivigt väldigt svårt eftersom jag får så ont. Händerna svullnar upp och spränger.

Efter att jag gjorde nevro undersökningen fick jag svar att de visade ingenting på de nerverna nere i händerna. Min handkirurg ringde upp och hon tycker nu man måste gå vidare med undersökningar av nacken. Allt tyder på att de ligger nerver i kläm i nacken.

De värsta är när båda armarna och händerna bortdomnade och jag kan inte lyfta dom. Varför ska de bli så. Kan de inte vara något som bara försvinner.

Jag har visserligen bevisat för läkarna att de haft fel förr.

De senaste va för en månad sedan. Jag gjorde en gastroskopi. De gick ner med en kamera och tittade. Efteråt kom läkaren och dömde mig direkt. Du är gluten intolerant. Jag blev helt knäck. Varför kan de aldrig ta slut!!!

Jag lämnade sjukhuset nästan gråtandes och visst glutan kan man lära sig att kontrollera men de är svårt. Men va fan kan de inte räcka med problem....

Men jag sa till läkaren att jag vill ha provsvaret innan han dömmer mig.

Och för en vecka sedan kom beskedet.

Jag har de INTE!!!!

Haha där fick han!! Han sa att han jobbat med detta i 30 år och han har sett detta många gånger så han dömde mig direkt. Men där fick han!!!

De är så skönt när man får rätt.

Nästa besök som väntar är återbesök hos ortopeden 20 dec. Undra om jag får sluta med antibiotikan. Har ätit de sedan juni nu och de får fasen vara bra nu tycker jag.

Men men de är bara att bita ihop och kämpa.

Nu ska jag starta en ny blogg om lilla Malte och hans framsteg och förhoppningsvis kommer att bli en bra servicehund.

Ha de gott allihop och var rädda om er

Detta är en blogg om mig och min kamp genom livet, men fruktansvärda smärtor.

Jag önskar så att jag kunde byta ut min kropp. De finns människor som letar fel på sig själva för att bara få lite uppmärksamhet. Jag önskar de kunde få känna på mitt liv, bara för en dag.

Tänk att ständigt ha den pressen på sig att de ska finnas något att gå till läkaren för. Om man aldrig får en diagnos som hjälper en fram inom sjukvården. Att behöva sätta diagnos på sig själv för att söka folks medlidande.

Fy för att känna sig så ensam...

Sedan födseln har jag varit inom sjukvården. Att varje vecka ha ett läkar besök man måste gå på.

Att man måste tänka sig för innan man gör något. Att aldrig få vara själv... De finns så mycket som hindrar en som man inte kan tänka sig föränns man är där själv.

Jag önskade så att jag kunde få prova på alternativ medicin för exempel. Men de finns inga pengar.

Många människor säger till mig att söka mig utanför sjukhusets ramar. Och de är jag väldigt öppen för, men hur ska de gå till.

Jag önskade så jag bara kunde få gå till en massör några dagar i veckan. De hade hjälpt mig oerhört mycket. Men bara ett tillfälle kostar ca 500 kr.

Att de aldrig kommer på tal är ju för att jag lever på lägsta inkoms. Att jag går runt varje månad är ett under.

Jag har nu den senaste tiden gjort skyltar för att kunna spara ihop pengar till att kunna utbilda min nya sevicehund. Att bara åka på träningen i Göteborg varje vecka kosta nästan 400 kr och de är bara färdtjänst. Så på alla sätt och vis försöker jag pyssla så jag kan spara tills de är dax att börja träna med Malte.

Och de är i dessa lägen jag tänker på alla dom som sitter hemma och känner efter.

Min högsta önskan är att kunna arbeta. Men jag har också kommit underfund med att jag måste klara av att andas. Att bara ta sig till ett arbete är omöjligt. Att vakna upp en morgon och kroppen fungerar inte över huvudtaget. Vad gör jag då....

Mitt pyssel för mig är ett sätt att tänka på annat än värken men de medför också att jag får ännu mer ont. Fast den lilla stund jag sitter och pysslar och "glömmer" bort smärtan är guld värd. Så de är därför jag får sälja lite av de jag gör. Eftersom jag har ont dygnet runt så pysslar jag ofta och jag kan inte ha kvar alla saker. Så jag slåt två flugor i en smäll. Blir av med saker samtidigt som jag sparar pengar till hundträning =) Kan inte bli bättre.

Men jag vill inte vara dömande, men de är svårt att inte vara de när man är inne i en riktigt dålig period. Så till alla er som är där ute. Var rädda om de ni har och tänk på att de är denna kropp du lever i nu kommer du för alltid har kvar.

Tänk vad tiden går fort!!! För över 8 veckor sedan föddes min lilla prins.

De va nog menat att jag skulle ha honom eftersom vi är födda på samma dag, 5 september.

Jag har "aldrig" tidigare fostrat en valp eftersom jag låg inne på sjukhus hela Oskars första år. När de va dax att skaffa ny hund va de många som tyckte jag skulle skaffa en vuxen hund. Men de skulle inte komma på frågan denna gång. Jag va fast besluten. Sedan valet av hund va de också många som påpekade att är de verkligen en så bra ras. Malte är en Rhodesian Ridgeback. Många tyckte att är inte de en väldigt skarp ras. Jag har många ridgeback i min omgivning och jag har aldrig träffat en opålitlig hund. De finns många Labradorer och golden reteriver som är opålitliga men de är aldrig något man tar upp. De flesta blir vad man gör de till och visst vissa raser har mer ex. vakt i sig än andra.

Men jag kunde inte fått en bättre hund än min kära Malte. Han är en hund som är så efterlängtad!!

Jag va och hämtade honom i torsdags kväll förra veckan och sedan dess har allt gått kanon.

Han är jätte duktig med att kissa ute och visst har de hänt olyckor men de är ju när jag inte varit upp märksam. Men han sover hela natten och äter jättebra. Fast en sak kan han inte och de är att få igång Oskar att leka =)

Han försöker och försöker men utan ett resultat. Men han är helt kanon!!

Han har redan lärt sig att han måste klättra upp på rullstolen för att jag ska kunna lyfta upp honom. Han älskar att bära på saker. Jag tror att han kommer bli en toppen hund och framför allt en bra servicehund åt mig. Så nu börjar projekt söka fonder för att kunna utbilda honom när de är dax.

Men nu ser jag all lill killen vaknar så de är dax att gå ut igen. Tack för att jag har en trädgård =)

Idag är de måndag och jag har nu varit i skåne sedan förra onsdagen. De är alltid lika underbart att komma hit. När jag satte mig i soffan så kändes de inte som att jag varit här ifrån i över ett år. <de kändes som om jag vaknade upp till en ny dag.

Jag stor trivs här nere alla är så underbara mot mig.

De är min bästa vän Erika's föräldrar och släkt jag är och hälsar på. Erika fick bort i januari 2008 och efter de har jag fortfarande underbar kontakt med hennes nära och kära.

Erikas bortgång tog otroligt hårt och vi var tvilling själar. Hon kunde läsa mig och jag henne. Vi viste var vi hade varandra och vi stod varandra så nära som man kan göra.

Erika levde med sin epilepsi i många år och de tog hårt på hennes kropp.

Vi förstod varandra i alla lägen. Hade jag de tufft så kunde jag prata de henne och hon förtod vad jag pratade om.

Vi träffades för första gången när jag skulle göra inprovningen med Oskar. Hon skulle utbilda sin new fondland till Epilepsi hund. De va jätte duktiga och va ett härligt par. Vi började genast prata och blev oskiljbara vänner med en gång.

Jag har alltid trott att man inte kan hitta sin bästa vän bara genom att säga hej, men de gjorde vi.

Vi va otroligt olika men ändå lika. Vi kompliterade varandra på alla sätt.

När epilepsin tog henne ifrån oss rasade hela värden samman och jag kunde inte fatta att de någonsin kunde hända. Varför togs hon ifrån oss...

Att jag haft hennes familj och vänner har varit den stora räddningen. Jag kan alltid komma ner till dom. Och dom får mig att må bra. Jag känner mig som en del i familjen som alltid finns där.

Och nu är de snart dax att åka hem för denna gång. Jag kommer sakna alla massor och nu bröjer de nog tyvärr ett tag innan jag kommer igen.

På torsdag hämtar jag hem valpen och då får jag inte åka färdtjänst. Så de kommer bli fruktansvärt tråkigt.

Ha nu en underbar dag allihopa och va rädda om varandra. Kramar

Nu har jag varit på sjukhuset två dagar i rad.

I måndags var de dax för den vidriga gastroskopin. Jag fick tack o lov så mycket lugnande att jag däckade ganska fort. De va fruktansvärt nervöst. Jag skulle göra denna undersökning bara för att jag förlorar i järn, b12 och folsyra. Mitt blod värde har legat väldigt lågt så de beghöver utredas varför.

Efter att jag var klar kom läkaren till mig på iva. Han hade tagit prover på tolvfinger tarmen för vad han kunde se så är jag gluten intollerant. Så han va nästan säker på att de va så, men jag hoppas nu på att provet visar något annat.

Fan jag kan inte ha ännu mer...  Tycker inte att de är rättvist att vissa får allt och andra inget. De finns ju gluten i nästan allt känns de som. Men de slut giltliga provsvaret kommer om ca 2 veckor. Så de är mitt hopp nu, att läkaren såg fel!!!!

Efter den undersökningen och de beskedet va ju den dagen förstörd.

Igår va de dax för nästa besök. Ortopeden på Sahlgrenska. Jag skulle få veta om jag skall fortsätta med antibiotikan. När man kommer till ortopeden får man alltid räkna med att de är timmars vänte tid. Men tack o lov inte igår.

De började med att jag skulle ta ett nytt infektions värde. Tack o lov bara ett stick i fingret för jag är så jäkla svår stucken, så de hade tagit hela dagen.

Sitter inne med sköterskan på rummet man tar prover och väntar på varet. De två senaste gångerna har de inte visat något. Men NU!!! Fan infektionsvärderna har gått upp och de känns som någon slagit mig i magen när svaret kom. Inte de också....

Fick träffa läkaren med en gång och han sa direkt att jag ska äta antibiotika i minst två månader till!!

Jag var så säker på innan vi åkte ner att jag skulle få sluta med dom.

Samtidigt vet jag att en infektion i ryggen kan ta jätte lång tid innan de försvinner. Men varför ska de just drabba mig... Jag har ätit antibiotika 5 månader redan och nu ytterligare 2 månader.

Detta är helt otroligt. Först gluten och sedan detta.

Jag undrar så vad som kommer att hända nästa vecka när jag ska till smärtmottagingen. De blir väl säkert att dom inte tänker göra mer, utan jag får ha så här jäkla ont. Skulle inte förvåna mig om de säger så.

Men men de är bara att vänta och se.

Idag ska jag gälla fall ner till mina underbara vänner i skåne. Så som jag längtat och de har bara varit massa förhinder. Fast idag ska jag iväg om jag så ska rulla med rullstolen dit =)

Och när jag kommer hem där ifrån på onsdag nästa vecka ska jag hämta hem min lilla Malte. De ska blir så mysigt.

Så hoppas ni får en underbar dag och va rädda om er.

De har varit för mycket sista tiden. Men mig och med mina djur.

Men nu hoppas jag att allt ska vara löst.

Jag har mått skit dåligt den sista tiden. Har haft fruktansvärda problem med magkatarr. Under de senaste 8 åren har jag ätit medicin för magkatarr och de är ju bara för att jag äter så mycket mediciner. På en dag stoppar jag i mig ca. 20 st tabletter och ibland mer. Och de sliter på kroppen.

Men nu den senaste veckan har jag känns att min magsårs medicin börjat sluta hjälpa. Jag har legat utslagen i sängen hela veckan och har inte ork till något. De är inte roligt att sova bort hela dagar men vad fan ska jag göra.

I onsdags ringde jag v-centralen och ville byta sort sedan skulle jag även ha lite andra mediciner. När jag kommer till Apoteket har han inte skrivit ut några nya. Jag fick ringa i tordags igen och då skulle han skriva ut.

När min assistent åker för att hämta ut dom har han skrivit ut en 14 st packet och de hade inte apoteket hemma, men man kunde byta till en annan sort som va presic likadan. Då visar de sig att de är den sorten jag har hemma.... Varför skriver han ut en sort som jag vill byta ut???

Är så trött på detta.. Så nu får jag ligga och må dåligt hela helgen till jag fått ringt dom på måndag.

Fast jag funderar på om jag ska skita i och ta de med v-centralen för jag ska nämligen in till lasarettet på måndag och göra den vidriga undersökningen. Gastroskopi!!!!! Men denna gången blir jag sövd tack o lov. Och då får jag ju även träffa en kirurgläkare som kanske kan skriva ut något annat.

Varför ska dom hela tiden krångla till de!!!

Sedan har min stackars lilla Sixten legat inne på weterinär station från Måndag tills igår. Min stackars lilla pojk. De visade sig att han hade akut urinsten som total blockerade urinröret. Så de fick söva honom och sätta kateter och ge han massor av medicin. Men nu är han hemma och är mycket bättre. Nu kommer de svåra att han och Svea min andra katt ska äta olika sorters mat i 6 veckor så de kommer bli skit tufft!! De får äta i varsitt rum och sedan får jag ta bort maten. Men huvudsaken är att han bli bättre =) 

Min lilla Sixten <3