Jag fick veta sent igår eftermiddag operationen blivit inställd idag. Så nu är nästa operation på fredag. De känns för jävligt att de ska dra ut så på tiden. Jag har faktiskt liv där hemma om ingen vet! De som gör mig mest panik slagen är att Malte inte är med mig. Han behöver mig och jag behöver honom.De upprepar sig känns för jävligt. När Oskar va valp låg jag också inne men då handlar de om 9 månader. Nu har jag legat inne i5 veckor och de är allt för längre redan. Men vad fan kan jag göra.De som gör mest ont är kommentarer om att jag inte kommer klara av Malte när jag kommer hem. Han är mitt allt och jag skulle kunna göra allt för honom. Jag ska fixa de om jag så ska förstöra mig själv men så länge han har de bra. Jag kommer aldrig låta min sjukdom förstöra mina framtida planer. Och får jag inte leva med mina hundar ser jag ingen mening med att kämpa längre. Så nu ligger jag här och planerar vilka kurser vi ska gå till sommaren. och tänker på alla härliga dagar i sommar stugan.Han ska bli den perfekta service hunden! Han älskar att träna och de är roligt att jobba med honom. De som kommer bli tufft i början är att jag inte får hålla i kopplet i början eftersom jag inte får ha några ryck. Men tack o liv har jag ju personlig assistans och de får ju hjälpa till med det. Så nu fortsätter min långa väntan mot mitt underbara liv med hundarna :-)

Nu har de hänt igen... Tänk att man kan använda de uttrycket så ofta. Jag har hela tiden jag legat inne på lasarettet denna gången fått känslan av att de inte kommer göra något åt att staden gått av. Utan de skulle bara smärtlindring mig ett tag och sedan skulle jag få gå hem och leva med ett trasigt stag och en tävla massa mer värk. De första jag reagera på va att de aldrig kom med några besked och sedan så de att jag skulle ner till Sahlgrenska på torsdagen och sedan hem fredag. Jag tyckte de va märkligt att jag helt plötsligt skulle bli frisk av att åka dit. Men idag fick jag svaret. En sköterska berättade idag att de tänkt skicka hem mig utan att göra något. Men de som fick dom att ändra sig va inta genom att lyssna på mig utan de va för att jag inte klarade av att åka ner i ambulansen till Sahlgrenska i torsdags. De fick vända en mil utanför Alingsås. De lyssnade inte påmig när jag förklarade för dom hur ont jag haft utan de ville testa mig. De va nog därför jag inte fick ha mötet per telefon utan jag va tvungen att åka ner. Medans min ortoped på Sahlgrenska tyckte att de räckte att se röntgen bilderna. Tänk att man ska behöva bli behandlad så här. Varför ska jag åka på all skit! Så nu väntar jag bara på besked. Detta tar nacken på mig och jag saknar mig älskade djur så de gör ont i mig. Saknar den sjukliga men också jävligt valp tiden, jag saknar Oskar när han kommer och buffar med näsan för att tigga kel, katten sixten och hans felande när han kommer och trycker sig mot glasögonen och lilla fröken Svea som bestämt visar när hon vill bli klappad eller inte. Tänk att de blir ens liv de är mina barn och jag skulle aldrig kunna leva utan dom. Så för fan Sahlgrenska skynda på!!!!

Jag kan inte säga annat än faaannnn!!Nu har de hänt igen. Stagen är av.Jag har nu legat inne i tre veckor. De va först bestämt att jag skulle till Sahlgrenska i tisdags, allt va planerat. Mamma hade tagit semester och sjukan va bokade. Men sent på måndag eftermiddag fick jag besked om att de är flyttat tills på torsdag. Jag blev vansinig. De skulle tydligen ordnats ett stor möte för att alla skulle vara med och bestämma om de skulle opereras eller ej. Jag visste att de inte fanns någotalternativ. Så jag va livrädd. Skulle de inte bli någon operation skulle jag bli säng liggande på sjukhus. Så de va för mig inget alternativ, men tyvärr har man inte så mycket att säga till om :-(Jag frågade flera ggr om de kunde ta de på telefon för jag visite inte hur jag skulle klara av att ligga på en bår ner till Su. Men nej de gick ju inte. Så igår när äntligen ambulansen kom och jag la mig på åren kunde jag att de inte skulle gå. De gjorde Skit ont! Men vi åkte iväg. Efter en mil låg jag och skrek av smärta. De fick stanna intill vägkanten så de kunde sätt mål och ge morfin. Men jag är så svårstucken så de fick inte in en nål :-(Under tiden pratar hon som kör med läkaren och säger att jag inte kunde åka ner. Då säger han att jag inte behöver komma för de räcker han ser bilderna och pratar med Ortopeden här på Alingsås lasarett. Jäklar vad arg jag blev. Där har jag sagt i flera dagar att de inte kommer att gå, men jag va tvungen! Mamma och pappa va redan på Su så de gick in själva till läkaren.Han va mycket förstående och hade sagt att säger hon att de är av så är de de. Så nu ska jag opereras igen så fort som möjligt. Men tanken kom nu att de kommer bara hålla ett år. För så har de varit innan. Ett år efter operation går staden av :-( så jag hoppas att de hittar på en ny metod så de håller! Så nu är de bara att vänta på en operations tid. Nu börjar de om på nytt :-( De är väl snart dax att byta namn på bloggen igen. Ryggoperation nr.10 :-(Undra hur jag ska orka. Kan inte fatta de.

Då Va man här igen. De är Fan inte sant! I en veckas tid har jag legat inlagd på Alingsås Lasarett. Jag ramlade för 2 veckor sedan och kände direkt att nu är de kört... Men redan i december kände jag att något inte stod rätt till. Jag satt då i rullstol och skulle bara sätta mig till rätta och då small de till i ryggen. Kände då att de måste hänt något. Men efter att jag föll förra veckan va de kört. Jag kunde inte sitta och kan endast ligga på min högra sida. Jag va hemma i två dagar och visste hela tiden att jag behövde åka in men de som tog emot va djuren. Var ska jag lämna dom?? Men tillsatt gick de inte mer, jag fick åka in. Först tog min härliga väninna hundarna. Utan att tveka plockade hon hem dom till sig. Att tillägga är att hon själv redan har tre stora hundar och en valp, så tänk två valpar i samma hus. Sedan tog två av mina underbara assistenter varsin hund. Så de va räddningen! Annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort.Så nu ligger jag här. De händer ingenting utan jag får bara en jäkla massa tabletter. Igår fick jag träffa en smärtläkare som va helt underbar. De är inte ofta man träffar bra läkare, men han va kanon! Mänskliga växer inte på träd!!! Han frågade vad jag vill att de ska göra. Så svarade jag bara att jag vill veta vad Sahlgrenska har sagt? Vad visade röntgen låtarna? Dagen innan hade läkaren sagt att su bara hade sagt att de ska inte säkerställa att stagen inte gått av. Fan är de för svar!! Men så får jag reda på av smärtläkaren att su har sagt att stagen har gått av.... Fan händer!!Jag får inte reda på sanningen först. Så nu är stagen av och så har jag sprickor i bäckenet!!Men de jag tycker är ännu värre är att Sahlgrenska sagt att de ska följa upp mig på återbesöket. Men nu då!! Va gör vi nu!!Så de vet inte vad dom ska göra och de kan inte avgöra om de är en gamla skada. Och de förvånar mig inte. Jag klagade redan i december till läkaren om att stagen känns fel. Om de nu redan fanns då måste ju läkare sett de på röntgen plåtarna! Varför så han inget då! Missade han de då. Så nu ligger jag bara här. Med en massa starka mediciner och sprutor. Jag ska även få något plåster. Men detta håller ju inte i längden. Så nu kommer smärtläkaren tillbaka på tisdag för att utvärdera höjningen av alla mediciner. Och su gör INGET!!!!

Här är en länk till min underbara vän Maria som bara älskar att baka!!

Hon är kanon duktig och allt blir super gott. Så idag har hon bakat semlor och fått mig att bli lite väl sugen på de. Men de är ju bra för då kanske jag kan special beställa en semla utan mandelmassa kanske ;)

Här är en länk till henne

http://baktokig.bloggplatsen.se/

Nu har jag haft ett långt uppehåll på skrivandet.

De känns som man skriver om samma sak varje gång. Smärta, mer smärta oh ännu mer smärta...

Men de är ju också min vardag.

Nu har jag fått en ny besökts tid till ortopeden för att ta ett nytt infektionsvärde. Senast när jag var där innan jul va infektionsvärdet högre än någonsin. Men jag skulle ändå sluta med antibiotikan. De va jag såklart glad över för de hade jag nu ätit i över ett halv år. Så några tabletter mindre blir jag väldigt glad för.

Men undrar igentligen hur de kommer visa nu när jag ska dit den 24/1. Kommer de vara ännu högre vet jag inte hur jag ska bära mig åt. Jag vill bara att de ska försvinna någon gång.

Sedan samma dag ska jag även till handkirurgen och bestämma hur de ska operera händerna. Mina armar domnar allt mer och mer bort och varför de vet jag inte. De blir oftast när jag sitter still och har huvudet helt stilla som de händer. De är fruktansvärt otrevligt och jag känner inte vad jag tar i och ibland kan jag över huvudtaget lyfta armarna. Men jag hoppas att de bara är tillfälligt så jag kan börja pyssla lite mer snart igen.

Sedan kommer de som jag hatar mest och de är jag jag ska in och operera tårna den 31/1. Fy vad jag inte vill. Mina händer och tår drar ihop sig och de blir krokiga. Mina tår har jag opererat en gång innan och de blev misslyckat. Eftersom tårna drar ihop sig blir de att jag går på tånaglarna så de blir tryckta uppåt. Nu har jag tack o lov inte så mycket känsel i  fötterna längre så de gör inte riktigt lika ont längre. Men sedan jag varit liten har jag haft mycket ont av de. Men de är på senare år de dragit ihop sig så mycket som nu.

Så de kommer knäcka alla tår utom stor tån och ta bort någon led oh sedan sätta stifft idom. Och detta gör så vansinigt ont. För de bryter ju av tårna. Om man ska jämnföra med något är de som att sparka tårna i ett bordsben ggr 10. Fy!!!!

Men jag vet att jag måste tyvärr göra de så de är lika bra att få de gjort. Men jag vill iiinnnnttteee!!!

Så efter att stiften suttit i 6 v kommer de vänta i 2 månader och sedan ta den andra foten.

De jag fasar mest för just nu är att min lilla valp Malte som inte har koll på kroppen ska springa in i foten och trycka till stiften. AAAJJJ!!

Men nu så ska jag inte tänka på de. Än är de två veckor kvar ;)

Så nu ska jag ladda upp för att bege mig ut i skogen med hundarna och bara njuta av tillvaron =)

Ha en underbar dag alla och gör samma som jag. NJUT!! 

De är en fråga jag ställer mig ofta. Att varje dag är en kamp de vet alla. Men att man även kämpar med att orka strida mot sjukvården, är fruktansvärt.

Att man skulle ge med sig av sjukvårdens sätt att hantera min sitvation är ett misslyckande. Jag ska minsann inte misslyckas. Jag har rätten till ett hyffsat liv.  

Tänk att varje gång man ska till läkaren måste man ha mor eller far med sig. Jag är 28 år och kan inte åka på återbesök själv. Och de handlar inte om att jag inte klarar av de. Utan de är för att vissa läkare behandlar mig som skit. Man får upp slängt i ansiktet att man har ont överallt så de är bara att gilla läget.

Nu har de börjat prata om att jag har problem med nacken.

Efter jag var hos handkirurgen senast ville hon skicka mig på en undersökning som kollar nervbanorna ner till händerna. Jag har under de senaste två åren börjat få fruktansvärt ont i händerna. De spränger i dom och dom domnar även bort. Att använda händerna är min räddning för att slippa tänka på värken. Att få vara kreativ ocg kunna skapa. Jag bara älskar de.

Men de har tyvärr blivigt väldigt svårt eftersom jag får så ont. Händerna svullnar upp och spränger.

Efter att jag gjorde nevro undersökningen fick jag svar att de visade ingenting på de nerverna nere i händerna. Min handkirurg ringde upp och hon tycker nu man måste gå vidare med undersökningar av nacken. Allt tyder på att de ligger nerver i kläm i nacken.

De värsta är när båda armarna och händerna bortdomnade och jag kan inte lyfta dom. Varför ska de bli så. Kan de inte vara något som bara försvinner.

Jag har visserligen bevisat för läkarna att de haft fel förr.

De senaste va för en månad sedan. Jag gjorde en gastroskopi. De gick ner med en kamera och tittade. Efteråt kom läkaren och dömde mig direkt. Du är gluten intolerant. Jag blev helt knäck. Varför kan de aldrig ta slut!!!

Jag lämnade sjukhuset nästan gråtandes och visst glutan kan man lära sig att kontrollera men de är svårt. Men va fan kan de inte räcka med problem....

Men jag sa till läkaren att jag vill ha provsvaret innan han dömmer mig.

Och för en vecka sedan kom beskedet.

Jag har de INTE!!!!

Haha där fick han!! Han sa att han jobbat med detta i 30 år och han har sett detta många gånger så han dömde mig direkt. Men där fick han!!!

De är så skönt när man får rätt.

Nästa besök som väntar är återbesök hos ortopeden 20 dec. Undra om jag får sluta med antibiotikan. Har ätit de sedan juni nu och de får fasen vara bra nu tycker jag.

Men men de är bara att bita ihop och kämpa.

Nu ska jag starta en ny blogg om lilla Malte och hans framsteg och förhoppningsvis kommer att bli en bra servicehund.

Ha de gott allihop och var rädda om er

Detta är en blogg om mig och min kamp genom livet, men fruktansvärda smärtor.

Jag önskar så att jag kunde byta ut min kropp. De finns människor som letar fel på sig själva för att bara få lite uppmärksamhet. Jag önskar de kunde få känna på mitt liv, bara för en dag.

Tänk att ständigt ha den pressen på sig att de ska finnas något att gå till läkaren för. Om man aldrig får en diagnos som hjälper en fram inom sjukvården. Att behöva sätta diagnos på sig själv för att söka folks medlidande.

Fy för att känna sig så ensam...

Sedan födseln har jag varit inom sjukvården. Att varje vecka ha ett läkar besök man måste gå på.

Att man måste tänka sig för innan man gör något. Att aldrig få vara själv... De finns så mycket som hindrar en som man inte kan tänka sig föränns man är där själv.

Jag önskade så att jag kunde få prova på alternativ medicin för exempel. Men de finns inga pengar.

Många människor säger till mig att söka mig utanför sjukhusets ramar. Och de är jag väldigt öppen för, men hur ska de gå till.

Jag önskade så jag bara kunde få gå till en massör några dagar i veckan. De hade hjälpt mig oerhört mycket. Men bara ett tillfälle kostar ca 500 kr.

Att de aldrig kommer på tal är ju för att jag lever på lägsta inkoms. Att jag går runt varje månad är ett under.

Jag har nu den senaste tiden gjort skyltar för att kunna spara ihop pengar till att kunna utbilda min nya sevicehund. Att bara åka på träningen i Göteborg varje vecka kosta nästan 400 kr och de är bara färdtjänst. Så på alla sätt och vis försöker jag pyssla så jag kan spara tills de är dax att börja träna med Malte.

Och de är i dessa lägen jag tänker på alla dom som sitter hemma och känner efter.

Min högsta önskan är att kunna arbeta. Men jag har också kommit underfund med att jag måste klara av att andas. Att bara ta sig till ett arbete är omöjligt. Att vakna upp en morgon och kroppen fungerar inte över huvudtaget. Vad gör jag då....

Mitt pyssel för mig är ett sätt att tänka på annat än värken men de medför också att jag får ännu mer ont. Fast den lilla stund jag sitter och pysslar och "glömmer" bort smärtan är guld värd. Så de är därför jag får sälja lite av de jag gör. Eftersom jag har ont dygnet runt så pysslar jag ofta och jag kan inte ha kvar alla saker. Så jag slåt två flugor i en smäll. Blir av med saker samtidigt som jag sparar pengar till hundträning =) Kan inte bli bättre.

Men jag vill inte vara dömande, men de är svårt att inte vara de när man är inne i en riktigt dålig period. Så till alla er som är där ute. Var rädda om de ni har och tänk på att de är denna kropp du lever i nu kommer du för alltid har kvar.