Detta är en blogg om mig och min kamp genom livet, men fruktansvärda smärtor.

Jag önskar så att jag kunde byta ut min kropp. De finns människor som letar fel på sig själva för att bara få lite uppmärksamhet. Jag önskar de kunde få känna på mitt liv, bara för en dag.

Tänk att ständigt ha den pressen på sig att de ska finnas något att gå till läkaren för. Om man aldrig får en diagnos som hjälper en fram inom sjukvården. Att behöva sätta diagnos på sig själv för att söka folks medlidande.

Fy för att känna sig så ensam...

Sedan födseln har jag varit inom sjukvården. Att varje vecka ha ett läkar besök man måste gå på.

Att man måste tänka sig för innan man gör något. Att aldrig få vara själv... De finns så mycket som hindrar en som man inte kan tänka sig föränns man är där själv.

Jag önskade så att jag kunde få prova på alternativ medicin för exempel. Men de finns inga pengar.

Många människor säger till mig att söka mig utanför sjukhusets ramar. Och de är jag väldigt öppen för, men hur ska de gå till.

Jag önskade så jag bara kunde få gå till en massör några dagar i veckan. De hade hjälpt mig oerhört mycket. Men bara ett tillfälle kostar ca 500 kr.

Att de aldrig kommer på tal är ju för att jag lever på lägsta inkoms. Att jag går runt varje månad är ett under.

Jag har nu den senaste tiden gjort skyltar för att kunna spara ihop pengar till att kunna utbilda min nya sevicehund. Att bara åka på träningen i Göteborg varje vecka kosta nästan 400 kr och de är bara färdtjänst. Så på alla sätt och vis försöker jag pyssla så jag kan spara tills de är dax att börja träna med Malte.

Och de är i dessa lägen jag tänker på alla dom som sitter hemma och känner efter.

Min högsta önskan är att kunna arbeta. Men jag har också kommit underfund med att jag måste klara av att andas. Att bara ta sig till ett arbete är omöjligt. Att vakna upp en morgon och kroppen fungerar inte över huvudtaget. Vad gör jag då....

Mitt pyssel för mig är ett sätt att tänka på annat än värken men de medför också att jag får ännu mer ont. Fast den lilla stund jag sitter och pysslar och "glömmer" bort smärtan är guld värd. Så de är därför jag får sälja lite av de jag gör. Eftersom jag har ont dygnet runt så pysslar jag ofta och jag kan inte ha kvar alla saker. Så jag slåt två flugor i en smäll. Blir av med saker samtidigt som jag sparar pengar till hundträning =) Kan inte bli bättre.

Men jag vill inte vara dömande, men de är svårt att inte vara de när man är inne i en riktigt dålig period. Så till alla er som är där ute. Var rädda om de ni har och tänk på att de är denna kropp du lever i nu kommer du för alltid har kvar.

 

Julia och Hazal- Skoliosbloggen

24 november 2011 19:50

Du är grymt stark!

http://julhaz.blogg.se

Louise

3 december 2011 23:03

Tusen tack!
De är just de man behöver höra för att orka med. Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De är så skönt att äntligen vara fri!!! Första gången på flera flera år som jag idag för första gången känt mig helt lycklig inom mig. Och att jag äntligen fått mitt självförtroende tillbaka som jag saknat sedan gymnasiet. Tänk att de kan bli så....

De sista dagarna har varit riktigt tuffa. Jag har varit på hundkurs både måndag och onsdag i göteborg. De är väldigt långt att åka men jag storm trivs att gå på hundens hus så de är de värt!! Men efter att åka dit blir ju kroppen helt slut. Det...

I måndags va de dax för första tillfället på hundkursen. Jag går på Hundens hus i Göteborg. Pappa hade lånat ut sin bil till mig så assistenten kunde köra. De är så krångligt när man ska ta färdtjäns när man har tider att passa. Så vi åkte. På ...

Nu har jag varit i stugan i snart en vecka. De är anledningen till att jag inte skrivit på ett tag. Här ute har jag väldigt dålig mottagning på internet så de går inte att skriva. Men idag fick jag låna mina föräldrars mobila bredband så nu går de bä...

Efter en tuff tid efter operationen i tårna har de börjat vända. Första tiden låg jag bara och skakade av smärta. Man förstår ju varför de gör ont när dom knäckt benen i tårna och spikat ihop dom igen. Fast jag kan inte minnas att de gjorde lika ont ...