Värmen slår ut mig totalt och för inte tala om Oskar. Han ligger helt utslagen på golvet. Får han välja ligger han gärna inne. Promenaderna går bara att göra på kvällen när de svalnat av lite.

Så varje kväll blir de en tur ner till sjön så han kan svalka sig.

Men de är skönt för min kropp när värmen är här. Lederna blir smörjda och jag blir rörligare.

Värken i ryggen är tyvärr den samma, men de är vad de är.

Härom dagen va valpen 4 veckor. Dom växer och dom börjar busa allt mer. Men de där med namn är svårt. Oskar är ju döpt efter min morfar och jag tror jag ska döpa valpen efter min farfar. Så de blir nog Fritz =) Jag har tidigare för några år sedan haft en katt som hette Fritz och jag gillar de namnet =)

Så Fritz får de nog bli!! Men jag ska tänka lite till. De är så svårt att komma på namn. Jag vill ha människo namn på hunden så jag får sätta mig med kalendern. Resan upp är bokad nu. Jag kommer att hämta hem honom den 21/6 dagen innan midsommar. Så tänkte jag passa på att åka upp på tisdag och komma hem på torsdag. Får försöka se mig omkring lite när jag ändå är där.

Undra vad Oskar kommer tycka. Åh nej ännu en valp!!!!!

Oskar är ju tyvärr lite för snäll så valpen får ju göra vad han vill. Tugga sönder honom, äta upp hans mat, ta hans ben m.m

Så de blir att passa så valpen inte tar överhand. De är otroligt skönt att de är på sommaren för jag kommer att vara ute i stugan väldigt mycket. Jag längtar!!!

Valpkurs är redan bokad och de kommer jag gå i Göteborg på hundens hus. De är en intensiv kurs så den är bara på 4 tillfällen. De är ju bra för då kan man gå vidare i höst sedan och gå lydnad.

Jag ser så fram emot detta. Min bästa vän har också en valp så vi kommer att gå samtidigt. Valparna kommer få växa upp ihop. Hennes valp är en labrador som är en månad äldre är min lille kille.

Oskar kan behöva lite ledigt ibland =)

Men nu blir de att spola av Oskar med vatten slangen en gång till så han kan svalka av sig lite.

Så ni får ha en underbar dag så ses vi snart igen!!

De är länge sedan jag skrev något nu. De har varit en fruktansvärt tuff tid, men nu börjar jag komma tillbaka.

Början på detta året har varit ett helvete rent ut sagt. Jag har legat inne på Shalgrenska länge pga komplikationer ännu en gång. De har bara varit för mycket...

Ska man klara allt? Ska man behöva stå ut med allt?

Ja tydligen..

Hur livet kan te sig så här fattar jag inte. Man ska behöva vara en bricka i spelet som alla vill spela.

Man måste ta allt läkarna säger till en. De kommer och sätter sig på sängkanten med ett leende och tror allt är bra. Men de är inte så lätt.

Att ha smärtor som äter upp en inifrån så man inte vet vart man ska ta vägen. Man vänder sig i sängen om och om igen, upp ur sängen och ner igen. De man vill är bara att få hjälp. Men då kommer dom med sina leenden på läpparna och säger att de kan inte vara så farligt.

Vem har smärtan? De är ju inte dom...

Men nu slipper jag dom ett tag. Först om en månad ska jag tillbaka och ta nya infektions prover för att se så de inte stigit. Först då kan jag bli av med antibiotikan.

Jag har snart ätit antibiotika ett år. Förra årets infektion gjorde så att jag va tvungen att äta de ett halv år. Men denna gången har jag fått ett mycket starkare antibiotika så jag förhoppningsvis bara behöver ha de en månad till.

Så nu har jag opererat ryggen 13 ggr och är livrädd att de ska gå sönder igen. De får inte hända...

Och på avdelningen känns de som att dom tror jag inte är försiktig. Denna gången stagen gick sönder skulle jag bara sätta mig tillrätta i rullstolen. Jag kan inte vara mer försiktig än vad jag redan är. Men de känns inget roligt att inte bli trodd.

Jag gör vad jag kan, för de får inte hända igen. Vet inte hur mycket till jag orkar.

Men när man väl står där har man inget val.

Men jag kan inte tänka på de hela tiden utan ta vara på de jag har. Nu har jag varit hemma i lite mer än en vecka. De har varit så skönt att bara vara den jag är.

Men från de ena till de andra.

Fick ett mail igår. De va någon som skrivit till mig och frågade om jag va intresserad av att skriva en bok. En bok om mitt liv och om min syn på sjukvården jag fått.

De kändes väldigt märkligt att få den fråga. Och så känns de som att boken bara skulle handla om de tragiska som hänt. Men jag ska fundera på de ett tag så får jag se.

Jag känner mig inte riktigt redo för de. Att behöva dra fram allt man förträngt. Alla spydiga kommentarer och alla misstag. Men jag vet inte.

Nu ska jag lägga mig för imorgon har jag anställnings intervju som jag hoppas kommer gå kanon.

Så ha de nu så bra så hörs vi snart igen.

Imorgon kl. 05.30 blir jag väckt för att göra sista förberedelserna inför operation.

Nu ska staget äntligen bytas ut!!! Efter att ha väntat i 4 månader.

Dessa 4 månaderna har varit de värsta i mitt liv. Jag har förlorat nästan allt. Hur jävla mycket ska en person behöva gå igenom?? Jag har förlorat en del av mig. Men jag vet att jag kommer att bli en ännu bättre människa av allt detta.

Jag önskar så att folk kunde förstå hur de har känns. Att allt man har rycks i från än. Och jag kommer aldrig glömma och aldrig förlåta!!

Under de sista veckorna har jag knappt fått i mig varken mat eller vatten. Jag får dropp varje natt för att över huvudtaget komma upp ur sängen. Men ingen vet...

De är därför jag inte skrivit på så länge. Jag har så mycket ilska och besvikelse i mig att jag varit rädd att skriva ut de här. Men jag kommer att hålla de inom mig.

Nu är de fokus på morgon dagen och de kommande dagarna. Jag kommer efter operationen ligga nästan ner sövd de första dagarna för att få smärtan under kontroll. Förra operationen i börjar på april tömde jag hela deras förråd på morfin på iva, så denna gången har de fått beställa in mycket mer.

Men den största oro jag har nu är att infektionen ska komma tillbaka eftersom såret fortfarande inte är helt läkt. Men de måste operera så de finns inget annat att göra.

Så denna operationen går ut på att laga de trasiga staget och även staga upp ytterligare med stag ner i bäckenet. De är gjort på höger sidan och de har hållt, så därför hoppas dom på att detta ska hålla bättre.

Och de ska de göra har jag bestämt!!!!

För nu kommer snart värmen och då ska jag åka till stugan och vara där och njuta av livet.

Sedan ska jag umgås med min älskade vän Linda som jag även ska gå kantarell kursen ihop med i maj. Så de ska bli kul. Nu måste jag ta vara på de jag har och skita i allt annat för de är inte värt att tänka på längre. Utan släppa taget och gå vidare. De finns inget annat att göra, för den energi jag har ska gå till mig själv nu.

Så nu är de dax... Låt mig gå!!!

Så vill jag även tacka alla som finns för mig <3 Utan er hade detta aldrig gått!!! Kramar

Nu är jag äntligen hemma!! Jag har varit hemma nu sedan i torsdags och de känns så märkligt..

När man ligger inne så länge som jag gjort blir man ju hospitaliserad.

De är full rulle omkring en hela tiden. Dagen börjar 5.30 med prover och temp sedan håller de på i ett kör fram tills kl 22 när natt personalen kommer för att säga hej. Så att sedan komma hem till tystnaden är både skrämmande och skönt på samma gång.

Att komma hem till tystnaden är nog värst...

När jag kom hem i torsdags tog de inte lång tids föränns barnen som bor på gården kom och knackade på dörren. När jag öppnar dörren börja de sjunga ja må hon leva, de kom med täckningar och så satte de sig för att prata. De är ju väldigt intressant att jag har skruvar i ryggen och nu dessutom en slang på bröstet.

De kändes så skönt att känna livet igen, se dem leka och bråka. De fick mig att inte känna mig så ensam.

Jag låg i sängen och hörde dom ute på gården leka och ha roligt. Men dag blir till kväll och tystnaden lägger sig. Ensamheten blev genast påtaglig och jag kände mig helt ensam igen.

De finns ingen som kan förstå hur de känns när man legat inlagd så länge och få komma hem att första kvällen kan kännas så ensam. De spelar ingen roll hur mycket vänner man har, man känner sig ändå väldigt ensam.

Så när barnen hade gått in och de blev tyst kom de igen. Ensamheten... Men så känner jag att någon står och stirrar på mig. Jag vänder mig om i sängen och ser en väldigt glad Oskar som står och vifftar på svansen och är jätte glad. Han får mig att leva upp igen och ta nya tag. Han kommer alltid med sin glädje så jag kände mig genast mycket bättre. Att bara ha honom vid min sida är fantastiskt. Så resten av kvällen släppte han inte min sida. Han låg nedanför sängen och varje gång jag tittade ner vände han upp sitt lilla goa tryne och då kände jag direkt att han fanns där.

Och nu känns de som jag äntligen börjar och landa igen.

Igår hade jag två av min bästa vänner här på besök. Vi fikade och jag klippte en av deras hundar. Vi tog en promenad i den iskalla vinden men ändå kändes de så bra. Jag va fri igen.

Efter att de gått va jag helt slut. Barnen kom och de ville komma in och leka med Oskar men jag fick säga nej. Orken va helt borta. Jag låg i sängen hela eftermiddagen och tog mig knappt upp.

Ivanliga fall klarar jag bara av att göra en sak per dag men jag är ju inte riktigt lika trött. Men nu känns de att jag inte gjort något på länge för krafterna tog helt slut.

Denna operationen har de ju öppnat upp hela vänster sidan och de har ju ännu inte läkt eftersom infektionen kom så de känns väldigt mycket i sidan.

De öppnade upp där för att komma åt att operera min rygg fram ifrån. De har satt skruvar och plattor för att stabilisera upp. Jag har fortfarande kvar de trasiga stagen och de sitter och skaver. Varje rörelse känner jag att staget rör sig. De hade hoppats på att de inte skulle kännas utan att de skulle vara stabilt, men deras förhoppningar va inte så stora. Tanken är att de ska fixas när infektionen läkt ut. Jag måste vara infektiones fri i en månsad efter avslutad antibiotika behandling som är på 7 veckor.

Jag känner att de kommer ta tid. De läcker oerhört mycket från såret och jag ska ta blod prov i gång i veckan för att se så inte levern tagit skada. Antibiotikan är väldigt stark och därav lever skadan som kan bli. Så jag har fått behålla cvk (slang som går in i ett stort blodkärl vid nyckel benet) för att jag är så svår stucken. Så de är så skönt att slippa bli sönder stucken.

Så imorgon kommer sköterskan för att ta nya prover.

Men nu är de nog dax att ta tag i dosetten med alla mediciner så jag kan få koll på vad jag ska ta och inte.

Så nu får ni ha en toppen dag och va rädda om varandra!!

Nu har läkaren varit här. Att de äntligen finns mänskliga läkare! Jag trodde inte dom exsistera.

Jag sa att jag ville hem imorgon men de va han inte lika pigg på. JUag har fortfarande ett dränage kvar men de skall dras under dagen om de är så att de inte kommer mer blod. Sedan väntar de på provsvaren från operationen så de vet vad dom ska sätta in för behandling och hur länge. 

Och till sist har jag även morfinpumpen kvar. Men den tänkte jag de kunde dra under dagen så de blir lite mindre att släpa runt på.

Jag har varit uppe ett flertal gånger och igår hade jag besök av två underbara vänner och även mor och far.

Så på eftermiddagen va jag helt slut. Jag sov, sov och sov. Man tänker inte på de när de väl är här men just då känns de inte jobbigt, men de kommer sedan ett brev på posten med trötthet som bara väller över mig.

Jag behöver hem till mina djur nu. Jag saknar dom otroligt mycket och de är skit jobbigt att vara ifrån dom. Så nu går denna dagen ut på att vänta på besked om planen för de trasiga staget. Mär de kan byta ut de. Och sedan behöver dom gjort upp en plan för min smärtlindring som jag ska ha under tiden.

Så har vi även den tråkiga antibiotikan som jag säker ska ha ett halv år eller något sådant.

Men bara de fixar de så får jag komma hem. Så nu har jag bestämt att jag ska hem. Men jag har inte fixat de med assistenter ännu, fast jag ska sätta mig med de nu.

Och så ska jag skriva en annons som ska läggas ut. Så de är mycket nu som väntar där hemma.

Och just i denna stund kom jag på bedömning på smärtcentrum på Angereds lasarett kl. 11!!!!

Oj!!! Sorry jag kommer inte :-S  Får nog ringa nu!! :-(

De har varit alldeles för mycket den sista tiden. Operationer efter operationer.

Tiden tog min älskade vän ifrån mig och jag har tappat allt...

De känns som att behöva börja om på nytt på något sätt. Vart tog den där planerade sommaren vägen?!  Vart tog min planerade framtid vägen?!

Ja ja... De är bara att börja om. Hundkurserna jag hade anmält mig till fick avbokas, de där hund täcket med hans namn på måste jag slänga och även halsbandet som låg där och väntade med hans namn på.

Men nu måste jag glömma och gå vidare har jag fått höra. Men de är inte så lätt. Han va mitt allt <3

Men jag har lovat.

Denna gången skiter jag i vad andra tycker och tänker och kommer skaffa mig en egen hund. Tack vare alla underbara människor som finns runt omkring mig och stöttar mig i valpköpandet kommer de bli en valp i slutet på juni.

De va ett gäng av mina vänner som sa till mig att starta ett event på facebook. "Kampen om Louise nya servicehund" Jag fick hjälp att skriva ihop sidan och många har redan stöttat mig ekonomiskt. För där är ju de stora problemet. Jag har ingen möjlighet att köpa en hund eftersom jag lever på aktivitetsersättning. Vilket innerbär pengar så de täcker räkningar och mat.

Nu har jag legat inne en längre period så nu kommer även massa sjukhus räkningar flygandes från alla håll och kanter. Så nu har jag bara inte min hem hyra utan även sjukhus hyra. De känns så trevligt.

Utan min familj hade de ju inte gått runt.

Jag fattar inte hur försäkringskassan tror att man ska klara sig. Men de är ett kapitel för sig.

Jag har varit i kontakt med en uppfödare för kungspudel som jag tänkt att skaffa och de ligger omkring 15 000 kr. Många har frågat varför jag inte skaffar en blandras eller varför jag inte skaffar en 1 åring som är röntgad och klar.

Men jag vill ha en valp. Oskar min gamle man fick jag inte uppleva valptiden med. Så där av orsaken till att ha en valp. Jag ska även gå valpkurser och jag vill binda banden tidigt.

Sedan anledningen av att jag inte skaffar en blandras är för jag vill lättare försäkra mig om att de finns friska hundar bakåt i ledet. Så jag inte står där med en 1 åring som har c höfter. Då kan jag inte utbilda den till servicehund.

Nu har jag förklarat de. Så en kungspudel blir de!! Uppfödaren är väldigt seriös och jag har fått goda god kontakt med henne. Hon förstår min situation och är underbar att prata med och även hjälpsam. 

Så valpen kommer att födas i slutet av april. Tack o lov äntligen en hund.

Jag har ju så klart Oskar kvar men han ska bli pensionär nu så jag behöver en valp nu för att kunna träna upp till servicehund.

Jag har ju även personlig assistent med de är en sådan trygghet att ha en servicehund vid sin sida som alltid finns där och som känner av om jag skulle bli dålig. De gör ju Oskar men han arbetar klart bäst när jag är själv. Då är han som en hök på mig.

Så jag hoppas ni förstår hur jag tänker.

Så sidan på facebook har redan samlat ihop närmare 5500 kr.

Till er som känner för att hjälpa till kan gå in på denna sidan så hittar ni info där.

10 kr, 25 kr, 100 kr. Allt är till stor hjälp!!

 http://www.facebook.com/#!/events/190819397694574/

Så nu ska jag ta de lite snabbt om ryggen också. Jag blev akut opererad i fredags för infektion i ryggen. De frågade om jag hade haft mycket omkring mig sista tiden. Men jag förstod inte vad dom menade.

De förklarade att om de skett stora förändringar hemma kan vara en stor bidragande faktor till att såret inte läkt som de ska.

De är klart de har hänt massor sista tiden som inte borde hända så nu förstod jag vad dom menade.

Ryggen va fylld med var och sår vätska som stod kvar inne i ryggen. De ran ut ur ärret på ryggen som inte läkte. Så de fick byta förbandet flera gånger per dag bara för att de ran så.

Så nu har dom hunnit operera mig 11 ggr sedan 2003 :,-(

Jag har fortfarande ett trasigt stag i ryggen som måste bytas ut med de kan inte göras föränns infektionen har läkt.

Så de kan bli fram åt hösten. De är tack o lov inget stort ingrepp. De ska gå in och hacka rent allt brosk så de kommer åt staget. Sedan byter de ut de och syr igen. Så ett par dagar senare är man ju hemma igen. Jag brukar vara väldigt pigg efter operation som denna. Jag har ju tyvärr gjort de ett par ggr nu.

Så nu har jag opererats och får väl förhoppningsvis komma hem på tisdag. Och börja äta antibiotika i tablettform.

Sedan så har jag äntligen något roligt att se fram emot.

Den 8 Maj ska Oskar och jag gå kantarellsök kurs sedan i juni kommer valpen så de känns som jag börjar ta tag om mitt liv igen.

Och tack alla mina underbara vänner som funnits för mig. Ni har gjort mig stark!!!!

Massa kramar till er <3

Jag fick åka in med ambulans i torsdags eftermiddag för jag hade sådan värk och att såret läckte, sedan va jag svullen runt hela vänster sidan men även benet har förlorat styrkan.

Men när jag väl kom fick jag först åka till Alingsås lasarett, sedan vidare till mölndahl och till slut sahlgrenska. Under alla ambulans färder de blev fick jag ett läkemedel som heter ketalar. De är så fruktansvärt att få de. Man sover av de, men när man är påväg att vakna upp får man hörsel hallusinationer. Man hör persic allt ggr 100!! De är fruktansvärt men de va tyvärr de ända sätter för att kunna köra ner mig till sahlgrenska.

När jag kom hit va de en läkare här och tittade på mig. jag förklarade för honom att såret har varat och att min assistent klämt ut massa vätska. Så jag sa att de va en infektion.

Men läkaren avfärdade de fort och sa att de va torrt och fint och att den rodnad som va runt sårt va reaktion av förbandet. Jag blev så arg. Tänkte inte ännu en gång ska man inte bli trodd.

Hade de inte varit för att jag hade så ont hade jag åkt hem diretk!! Jag kände mig så lite värd.

Men jag blev ju kvar. Och i går kväll va jag till en undersköterska att mitt förband behövde bytas, så tittade hon konstigt på mig och sa. Men de måste ju vara läkt nu så de är bara dumt och byta de nu före agrafferna ska tas bort. Så jag visade de för henne. Och oj vilken fart de blev på personalen.

De blev snabbt av med förbanndet och skydds kläder och ansikts visir. De kallade på läkare som kom och tittade och klämde. Och fy fansen vad ont de gör. De är så ömt över hela de svullna området.

Svullnaden går från naveln och runt hela sidan tillryggraden.

De va ju detta jag försökte förklara för läkaren när jag kom in.

Så nu för en liten stund sedan tog dom bort några agraffer för att öppna upp såret så de kan rinna ut lättare, och så stack de in en bomulls topps för att ta odling.

Så nu väntar jag med spänning på svarrt. Jag hoppas inte de är multiresistenta (mrsa) bakterier. För är de de kan de ta evig heter innan de kommer att läka. Och jag får äta antibiotika igen. Jag som just slutat nästa, för senaste gången åt jag de från maj till december.

Så jag hoppas så!!!!

Men de som räddar mig nu är att jag har en valp som snart är född och snart är hemma hos mig. Jag längtar så och de ska bli kul. jag älskar mina djur. Och att veta att valpen är min känns fantastiskt! <3  

Nu har jag varit hemma fgrån sjukhuset sedan lördags.

Jag klanske ska skriva kort vad som hänt.

Mina stag i ryggen gick av ännu en gång. Jag blev inlaggd på sjukhus och har legat innlagd en månad nu. 

Denna operationen gick de in från sidan och stagade upp mig fram ifrån som de nu heter. de menas på att de sätter skruuvar och plattor på framsidan av kotpelaren. Detta är fär att stabilisera ännu mer så att de inte ska gå sönder igen. Men jag har fortfarande kvar de trasiga staget som gör skit ont. Och de kunde dom inte byta ut samtidigt och de kanske har att göra med att operationen som dom gjorde tog 11 timmar så de hade blivit ännu längre. Så så fort såret har läkt ska de öppna upp igen för att hacka rent från brosk skom bildats när de läkt. så de kommer bli operation nr.11

Jag är trätt på detta nu! Vet inte hur jag ska fixa en operation till. Efter denna operationen blev jag liggande på iva i nästan 4 dagar bara för att jag hade så ont. mina föräldrar hade varit och hälsat på mig, men just då hade de sövt ner mig igen för att jag hade så ont. Sköterskan hade sagt till min far att de ger morfin som skulle räcka till att däcka en stor elefant. Men eftersom jag är så tillvand behöver jag sky höga doser.

Så jag vet inte hur jag ska orka med.

De som höll mig vid liv va tanken på att jag snart skulle får trädda mina vovvar igen.

Men dagen innan jag skulle komma hem kom beskedet.

Jag har blivit av med min valp Malte :-(

Jag vill inte gå för mycket på anledningen till de, men i stora drag hade jag brytit mot av foder värds avtalet och inte sköt om honom på bästa sätt. Vilket jag inte kan förstå. För alla val jag gjorde va för hundens bästa. Så nu känner jag mig helt tom. Han va ju min bäbis.

De är ju på samma sätt som om du skulle adoptera ett barn och efter ett halvår kommer adoptionsbyrån och säger att nä du kan inte ta hand om en hund!!

Vissa kan jag hålla med om att jag inte skötte honom på bästa sätt den tiden jag legat inne men de kan jag inyte göra mycket åt och de förutsättningarna visste uppfödaren men men. Nu får jag bearbeta sorgen och försöka ta mig iu genom detta.

men de är skit tråkigt för han va en sådan bra hund. Och jag kan trotts detta som hänt rekomendera folk att köpa hund där om man nu ändå ska ha en rhodesian ridgeback för de har kanon hundar.

Men jag kommer inte göra de.

Så nu står jag här och har gått miste av ett halvår dyrbar tid. Jag ska ju skaffa en för att att utbilda till servicehund. Och min gamla servicehund är snart 8 år och han vill inte jobba så länge till och han får bara jobba tills han är 10. Så nu måste jag skaffa en för de tar cirka 2½-3 år inann hunden blir klar. så för att jag inte ska stå utan måste jag ha en NU!!

Men jag valde på förra hunden att ta honom på foder för att jag inte har pengarna till att köpa en hund oh jag vill ha en ren rasig för att de är lättare att hålla koll på om de drar med sig ex. dåliga höfter och andra ras bundna sjukdomar.

Men så kom de fram på facebook att läget är så här och då va de några som direkt ville ställa upp och så sa de till mig att skaffa en sida på fb där jag skriver om just de och att jag söker all hjälp jag kan få för att snart kunna köpa en hund.  Först kändes de inte bra för jag kände mig som en snyltare, men så va de en klok människa som sa att de är ju faktiskt frivilligt att hjälpa till :-)

Så jag öppnade en sida.

Under dagen igår när jag startat den  fick jag redan ihop 1500 kr.  De är ju kanon.

Jag ska skaffa mig en stor pudel. Jag behöver ha höjden från en sådan och sedan arbets viljan. Så de känns så skönt att jag äntligen hittat etn bra ras. Sedan fäller de inte heller men de svåra är ju päls vården. Fast jag har tänkt att ha han ner klippt. Men de roligast av allt är att jag ska ha en black and tan. De har färgerna och täckningen som en doberman för exempel. De som är nu då att en pudel kostar 15 000 kr oavsätt vilken färg jag ska ha. Och många undrar väl varför jag ska åka ända till tyskland. Men jag ser de även som en weekend semester så resan är inget konstigt. Men de är ju pengarna till hunden.. Hur fasen ska detta gå till???!!!

Men jag är oerhört tacksam för átt folk ställer upp och hjälper mig. Jag trodde inte de va möjligt :-)

De är vänner de :-)

Och sedan lägger jag även upp en bild på en sådan hund ja ska skaffa mig. Detta är en dvärgpudel och jag ska ha en storpudel men de ända som skiljer dessa två är storleken :-)

Visstär dom fina?! Jag älskar dom <3

Sedan till er som känner att ni vill hjälpa till med en liten peng så lägger jag upp länken här!

http://www.facebook.com/#!/events/190819397694574/