Visst är de ny dag de kan jag inte säga annat. Men nya möjligheter vet jag inte.

Fy vad denna natten har varit lång. Jag har vaknat massor av gånger.

Min sömn har inte varit så bra de sista 10 åren. Jag får vara glad om jag sover 5 timmar per natt. De svåra är att somna in. Att kunna stänga av värken såpass mycket att jag kan somna. Sedan när jag väl somnat brukar de gå bra. I våras skrev läkaren på vårdcentralen ut insomnings tabletter.

Jag har fortfarande inte tagit mig igenom provförpackningen på 20 st. Jag skall ta 2 innan jag ska sova, men de tar så emot.

Jag resonerar så att jag kan ju vara utan dom. Mina värktabletter är jag ju tvungen att ta för att jag överhuvudtaget ska klara av mig själv. Men sömntabletterna kan jag låta bli för sova kan jag ju göra någon annan gång. Sedan om jag tänker förnuftigt vet jag ju att värken blir så mycket värre om man inte får sova ordentligt. Fast jag har så svårt för att ta tabletter. Tycket att de är dumt. Men andra människor som har samma problem som jag med att sova tycker jag skall ta sömntabletter. De är ju en själv klarhet att dom ska anser jag. Men så kommer jag till mig själv och då är de inte lika viktigt.

Fast snart måste jag nog tyvärr ta dom så jag kommer in i en bra sömnrytm. Jag brukar oftast sova mellan kl. 05-08 och de är ju inte tillräkligt.

Jag avskyr att behöva stoppa i mig alla dessa tabletter. Och på tal om tabletter. All denna kortison!!!! Hatar att jag blivit rund som en jävla fotboll. Så nu har jag bestämt mig för att sluta med dom imorgon. Jag måste ha ur mig all vätska, för jag kan inte se mig själv i spegeln längre!!!! FY!! Men så vet jag att jag också kommer få skit ont i höfterna och benen om jag slutar med dom. Fast just nu skiter jag i de bara jag blir av med allt vätska.

De är bara de att än har jag inte slutat med dom, så när jag väl gjort de kanske jag ändrar mig igen. För sist när jag fick för mig att trappa ut dom räckte de att jag tog bort en tablett så kom smärtorna tillbaka. För så länga jag äter kortison så har jag inte så jätte ont i höfterna. Klart att värker gör dom, men inte alls som om jag skulle vara utan. För innan jag började med dom kunde jag inte flytta fram benen.

Men nu ska jag försöka hålla upp ett bra tag så jag kan bli av med svullnaden. För jag mår fasen inte bra psykiskt av att se mig själv sådan här.  

Alltid är de något....

Vad skulle man göra utan sina nära och kära??

Utan min familj och mina underbara vänner vore jag ingenting.

Dom finns där alltid när jag behöver dom. Eller som härom dagen när jag skulle till vetrinären med Oskar. Maria körde dit oss och sedan när han skulle hämtas på eftermiddagen kom både Maria och Linda och körde dit mig. Fast dom hade andra saker som skulle göras. De fick flytta på sina saker för att jag skulle få hem min älskling och även åka till apoteket och hämta ut medicin till honom.

Stackarna fick stressa bara för min skull. Tack mina underbara vänner!! Ni betyder med än vad ni kan ana <3

Under tre dagarna har min syster dotter varit här. De har varit jätte mysigt men de har hänt massor hela tiden.

Telefonen har gått i ett hela tiden och jag har fått flänga fram och tillbaka mellan olika ställen. Men jag tror hon haft de bra ändå. Jag hoppas de!!

Vi har fått pysslat litegran och ätit god mat. När hon skulle åka hem igår kom hela familjen och vi grillade och satt länge och pratade. De va så mysigt att bara sitta och umgås.

Att ha sin familj och så underbara vänner som jag har skall jag vara tacksam för. Under alla dessa åren som jag har varit dålig kan jag inte fatta att dom fortfarande orkar med.

Att stå brevid och se en nära vän lida är fruktansvärt. Och att man känner sig så maktlös...

Jag fick en gång höra att de var mycket jobbigare för henne att stå brevid mig och se mitt lidanade och den maktlösheten som hon känner. Hon menade på att de var jobbigare för henne än vad de var för mig. Och där vet jag inte om jag kan hålla med.

Jag har både ont och jag är maktlös och att ha denna jävla värk!! Fan säger jag bara denna jävla värk!!!! De kan aldrig bli jobbigare för den som står brevid, men visst vet jag att de är svårt. Jag har själv upplevt de och de är inget man vill!!!

Nä nu skall jag ta en kopp kaffe och bara försöka njuta av denna underbar dag som jag hoppas de blir!

Ha de bäst och ta hand om era vänner!! 

Så fruktansvärt svårt att se sina djur lida.  Oskar har sedan två vekor tillbaka haft problem med blodöra. De vill säga att blod har samlats i öronlappen så de blivit som en stor blodblåsa.

Jag var inne med han hos vetrinären och första besöket fick jag bara besked om att de inte gör något åt om man inte vill av estetiska skäl fixa de. Men vetrinären tyckte inte de behövdes så jag åkte hem. Sedan gick de ett par dagar och jag tycket de blev värre så jag åkte tillbaka. Då fick jag träffa en annan vetrinär som tyckte klart att de skulle opereras. Så jag fick lämna ifrån mig min lilla pojk så de kunde söva honom och sedan sätta massor av stygn igenom örat.

När jag var och hämtade honom var han jätte glad men jag såg på honom att han hade fruktansvärt ont. Fick börja med antibiotika för att de är rötmånad nu och de gör ju inte läkningen lättare.

Men de blev ju inte bättre någon gång...

Så igår ringde jag upp till Alingsås Djurklinik igen och fick prata med Frank Kaså som är vetrinär där uppe och han ville att jag skulle komma upp och visa örat. Så tack o lov var Maria hemma så hon kunde köra oss.

Så Frank tittade på de och beslutade att sätta mer stygn i de. Så nu har han nästan stygn igenom hela örat.

Och jag är så tacksam att dom på djurkliniken sponsrar mig till viss del för annars vet jag inte hur de skulle löst sig. Så operationen igår och blodprov behövde jag inte betala någonting för.

Oskar är ju servicehund och de är därför Alingsås Djurklinik sponsrar. De är ju så viktigt att man har en frisk hund. För Oskar är ju med mig nästan överallt.

Så jag tackar dom jätte mycket för hjälpen och nu håller jag tummarna för att örat läker snabbt. 

Oskar skulle igentligen ställts ut nu på lördag i falköping. De är första gången på länge som han skulle ställas så jag har sett fram emot detta, men jag vill inte dra in han i ringen om han inte är hundra procentig. Så han får vara hemma med mig och vila istället =)

Får ta och vänta tills den inoff utställningen i partille istället. Vore så roligt att få en bedömning på honom. Han har ju ställts förut men de är massor av år sedan.

Oj vad mycket text de blir när man sitter och skriver såhär. Får nog ta och sluta nu. Ha en underbar dag allihop. Och var rädda om er och pussa alla djuren.

De är så ofta som tankarna vandrar iväg. Och tyvärr är de ju inte alltid åt de positiva hållet.

Jag kan ibland för minsta lilla bli irriterad eller tar åt mig av allt och vrider och vänder på de så de blir negativt.

Tankarna kan ibland vandra iväg och jag undrar vad jag gjort för fel? varför fråga dom aldrig mig? Vad har jag nu gjort....

Hm.. Varför skall man plåga sig själv så? Men de är jag expert på. Kan de ha att göra med att de är så mycket motgångar helatiden eller är de dålig självkänsla? Jag vet inte, men jag har alltid haft de så.

Om jag nu får en komplimang så skulle jag kunna vrida på de till något negativt på ett ögonblick. Undrar ibland varför inte folk bara är ärliga och säger att vi är trött på dig? 

Men de är dom där få dagarna på året som drar ner en. När de mesta känns sådär och man önskar att morgondagen vore här.

Fasen man kan inte bara tänka på allt negativt för man blir ju knäpp!!!

Fy för att ha dessa dagar jämt. Jag är så glad och tacksam för de jag har. Sedan kanske kroppen kunde bytas ut men de blir ju svårt har jag hört.

Kanske ska försöka sätta upp mig i någon bytes kö på någon av alla bytesgruppen på facebook =)

Bytes: Trött sliten kropp bytes mot ung frisk och slank!!! Bytes omgående!

Undra om någon skulle nappa ;)

Nä jag får vara glad för dom friska delarna på kroppen, de kunde ju varit värre =)

De blev lite gnäll idag med, men man ska sluta med ett leende =D

De kan vara vissa dagar som man bara inte orkar ta sig ur sängen och de finns dom dagar man orkar göra mer än vad man borde göra. Man lär sig aldrig att lyssna på sin kropp.

Sedan är de ju så att man pressar sin kropp till de yttersta bara för att få vara som alla andra ibland. De är inget kul att behöva gå och lägga sig kl 16 och inte orka ta sig upp ur sängen mer den dagen. Men så ser oftast dagarna ur.

I tisdags fick jag åka till vetrinären med Oskar för han har fått blodöra. De är när öronlappen blir fylld med blod och huden lossnar från broskskivan som ligger mellan huden i örat. De sövde ner honom och tappade ut blodet och satten sedan en massa stygn igenom örat på flera ställen.

Men de är så jobbit att se honom ha så ont. Han har aldrig varit sjuk så att se honom gå och vara så hänging och ned stämd gör jätte ont i mig.

De är alltid så när jag ser någon skada sig eller är sjuk att jag blir väldigt medkänslig. Jag vet hur de är att ha ont. Jag vet hur de är att sloss mot sjukvården. Jag vet hur de är att känna sig helt maktlös över sitt eget liv. Jag vet....

När någon skadar sig kan jag vara där och hjälpa på något sätt. Bara att sitta vid sidan och visa mitt stöd. Att få hjälpa till tillbaka är så skönt för de är alltid jag som behöver hjälp annars.

Men med lilla Oskar kan jag inte göra så mycket. Han är nu 7 år och med åldern kommer krämporna. Jag blir nojig att han bara ska falla ihop en dag. Och då står jag utan hund. Jag känner stressen att skaffa en ny hund för att sedan kunna utbilda den till servicehund. 

Oskar kommer hålla i många år till och vetrinären sa att han är väldigt fräch =)  Men ändå... Jag kan inte släppa de. Så nu till hösten måste de bli en hund. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till...

Nu till en annan sak. Jag har äntligen fått klarhet i vad intervjun på Liseberg skulle vara bra för. De håller nämligen på att göra en dokumentär om Lotta på Liseberg och där kommer de visas. De sa första gången att de skulle visas i direktsändning men tack o lov blev de inte så. Men när den där dokumentären kommer visas vet jag inte =)

Nu skall Oskar få sin antibiotika och sedan åker vi till stugan igen. Ska bli så underbart!!

Fy FAN!!! Ursäkta min dåliga svenska men fy vad ont jag har.

Hela min vänster skinka och ner hela benet gör så fruktansvärt ont. Mina nerver ner i benen är på hel spänn och de känns som någon dra en kniv längs med hela benet. Undrar om de kan tänkas vara infektionen som börjar ta fäste runt nerverna. För så här ont har jag nog aldrig haft i nerverna. Bara att ha lite tryck mot benet är ju fruktansvärt. Men men de är bara att försöka hitta på saker att göra hela tiden så jag tänker på annat.

Låg vaken och tänkte i natt för jag kunde inte sova som vanligt pga värken.

Jag börjar och tänka på alla dom personer som försöker att hitta fel på sig själva. Letar upp massa konstiga diagnoser som kan stämma in på dom.

Tänk att må så dåligt. Att varje dag går ut på att känna efter hur mycket värk man har i den höften eller hur trött man är.

Jobbigt för dom att komma till läkaren och bli helt frisk förklarad.

Att de inte är någonting som är fel, utan man bara letar efter nya krämpor.

Jag blir jätte glad när jag tänker på dom ställen jag inte har ont, eller när jag tex blev frisk förklarad från mitt hjärt fel jag haft.

Den lycka jag kände när de gjorde sista hjärt undersökningen och jag fick veta att hålet i hjärtat gått ihop. De va underbart!!

Men fy vad tufft de måste vara för dom stackarna som kämpar med sina krämpor.

Även om de är helt friska kämpar dom för att få en diagnos.

Jag önskar så att jag vore frisk och slapp allt vad sjukvård är.

Jag önskar jag kunde dela med mig av mina smärtor till dom som söker men inget finner. Så de kan lära sig att tycka om den kropp dom har och vara glada att de slipper ha den skiten.

Men att leva med den pressen på sig att de är något fel på en måste ju vara fruktansvärt.

Allt man letar efter finner man inte och de måste man nog lära sig att acceptera. Även om man är sjuk eller inte.

Jag lider med dom som har de tufft, dom som får kämpa för sin sak hos läkarna. Jag har själv varit där. Jag vet hur de är när ingen lyssnar och när problemet finns rätt framför ögonen på dom...

Man måste kämpa för rätten att leva. Att kämpa för ett dräglit liv.

Läkarna har makten över min kropp och min framtid. Jag vill vinna tillbaka den men de är omöjligt...

När ska man lära sig att kroppen behöver vila någon gång ibland??

Nu har de gått i ett i flera dagar och jag har ännu inte haft en vilo dag.

Jag måste lära mig att jag bara kan göra saker varannan dag så jag får vila ibland. Hjärnan vill alltid så mycket mer än vad kroppen vill. jag önskar jag kunde göra något utan att behöva lida för de i flera dagar.

Att inte kunna sova, inte kunna sitta och inte änns kunna ligga gör mig tokig. Jag undrar ofta om de är värt de.

Som i måndags var jag på liseberg på eftermiddagen och hela kvällen. De är ju så underbart trevligt att träffa mina härliga vänner där nere så jag måste ju bara dit. Men är de värt de?? Har så fruktansvärt ont i ryggen oh benen så de känns som någon skär en kniv längs med hela benen.

Om jag skall undvika att få så extremt ont måste jag ju ligga helt stilla i sängen hela tiden och absolut inte göra någontig själv. Och de skonar ju mig inte från smärtan ändå.

Men vad är de för liv???

Jag vill ha roligt. Jag vill ha kvar mina vänner. Jag vill ha kvar mitt liv!!!

Allt jag gör är på vinst och förlust.

För gör jag någonting mår mitt hjärta bra men kroppen är skit.

Tänk om man bara kunde få ha en mätare på sig som visar för människor hur ont man har. Som en termometer. De känns som att man inte riktigt kan få människor att veta vilket helvete man lever i dag och natt.

Tänk vad enkelt de hade varit att visa läkarna sin lilla termometer, att så här jävla ont har jag. Fatta de!!!

Men istället skall man försöka förklar på ett sätt så dom tar en på allvar.

Lika så känsel i benen. De får jag ofta förklara att de är som när dina ben somnar som dom kan göra om man suttit konstigt så är mina ben när dom är som bäst.

Ni vet den där sockerdricks känslan, man vet inte om benen håller att stå på eller inte. Men så har jag de när de är bra och när jag har en dålig dag känner jag inget allt. Varje steg man tar är på vinst eller förlust. Håller dom att stå på eller ramlar jag ihop i en hög?

De är bara att gå och hoppas, för ramlar jag kan de gå riktigt illa med ryggen. Men ramla gör jag ju var och varannan dag.

Men livet är tillför att testa sig fram så de är bara att köra på för man vet aldrig vad som händer i morgon.

Men nu skall jag in till vetrinären med Oskar. Han har fått blodöra. Vilket betyder att de samlas blod i öronlappen så de blir som en blod blåsa. Så de är bara att åka dit och se vad dom gör. Troligen tömmer dom ut blodet. Oskar har varit skonad från allt vad sjukdomar heter så de blir första gången min lille kille ska till vetrinären för mer än bara vaccinering. Så ikväll blir de massa gott till min älskling =)

Vad har jag gjort för att förtjärna ett liv med massor av lidande. Varför kan en person bara kallblodigt döda en annan människa. Varför allt detta lidande??

Jag fattar inget ibland...

För några årsedan nu träffade jag en kille när jag spelade minigolf med några vänner. ¨

Han kom fram och var mycket trevlig och frågade varför jag hade permobil. Jag berättade klart för honom om vad som hade hänt och berättade om min medfödda sjukdom.

Han började då genast prata om gud och då förstod jag att han va någon fri religös person som skulle försöka få mig frisk. Han ville hålla händerna på min rygg och de skulle göra mig bra. Jag ställde såklart upp för  man blir desperat efter att ha levt med kronisk värk så länge. Han försökte en stund och de gav inget resultat.

Men om jag kom till hans kyrka hade de blivit så mycket bättre.

Jag är inte troende och de frågade han mig om. Jag har ju alltid undrat om gud nu är en så bra person, varför sätter han mig så i skiten?

Vad har jag gjort för att få allt detta?

Han menade då på att jag inte var guds barn utan jag va djävulens barn. Hur FAN!! kan man säga så till en människa. Nu tog inte jag åt mig av de, utan skrattade bara åt honom. Men de kan ju varit så att jag hade blivit väldigt illa berörd.

Att man änns tänker i dom banorna gör mig illamående.

Så att bli troende är nog inget för mig. Jag kanske inte är välkommen in i en kyrka eftersom jag är djävulens barn ;)

Så tänker jag på de fruktansvärda som hänt i Norge. Att en människa man bli så kall inom sig att man avrättar inte bara en utan massor av människor. De är så fruktansvärt.

Att inte känna sympati. Hur?? Jag kan inte få in de.

Jag blev mycket illa berörd över de som hänt och kan inte fatta. Men vet inte om de är så bra att fatta allt.

Man ska nog stanna upp lite oftare och se till allt de goda man har omkring sig för de kan snabbt förändras till ett rent helvete...