Då va de fredag ännu en gång. Jag saknar fredagens betydelse. Att veta att man jobbat färdigt inför helgen. Att man fick lov att ta de lungt.

Nu känns fredag som vilken dag som helst. Tycker de är så fruktansvärt tråkigt att gå hemma. Tänk att få jobba, känna sig behövd. Jag har inte jobbat sedan min första rygg operation hösten 2003. Innan dess jobbade jag som undersköterska på lasarettet och jag stortrivdes. Jag älskade mitt jobb och de betydde allt för mig.

Jag skulle kunna göra vad som helst för att få jobba igen om de så bara va någon timme.

Men min kropp vägrar... Om jag inte va så noga med att ha en fritid, inte brydde mig om hygienen, eller va nöjd med att bo i sängen och inte ha ett liv så hade jag kanske klarat av att jobba någon timme i veckan. Men när de ibland är ett heltidsjobb att duscha vet jag inte om de är så bra.

Men jag vill bara känna mig behövd. Känna att jag kan göra en annan människa glad. Jag vill vara uppskattad...

Just nu känner jag mig som ett ner fallet löv som dras med i vinden, fastnar i en massa buskar och slår stenhårt in i en trädstam då och då. Och bara väntar på att förmutna. Men de går inte så fort så de är väl bara att göra de bästa av vad man har.

Men jag har just nu bestämt att de blir frukost i skogen imorgon. Med kaffe och en god macka. Och de är inte illa. Ska se om jag kan fånga Oskar på bild =) Han springer om en tok i skogen så de är inte de lättaste att få bra bilder på honom då.