Ibland kan jag undra om jag vill veta sanningen eller om de är bättre med lögner. Eller om man vill kalla de undanhålla sanningen.

De är så ofta som man känner sig till stort besvär vart man än vänder sig.

Igår var jag på stan och de är väldigt sällan nu för tiden. Jag tycker om att gå på stan men vart man än ska så är de hopplöst att ta sig fram. Efter varje 5 meter måsta man säga ursäkta kan du flytta på dig så jag kommer fram, eller uräkta kan du ta bort din barnvagn för den står ivägen.

Alingsås är nog den stad som är sämst anpassad i hela sverige tror jag.

De är kullersten överallt och till 90% av alla affärer är de trappor för att komma in. Men de värsta är nog all kullersten. Så har dom lagt släta plattor för rullstolar och barnvagnar som en slinga man ska gå. Jag kan inte själv bestämma att jag vill ta mig till ett visst ställe utan de är bara att följa spåren i gatan. Kör jag på kullersten får jag skit ont i ryggen oh jag förstör även hjulen på rullstolen.

Eller när jag var inne på kapphal igår rev jag ner massa strumpbyxor för att de var för trångt. jag bad självklart om ursäkt men innerst inna va jag vansinnig för att dom packar affären med så mycket saker att jag bara kommer fram till en tredjedel av kläderna.

Men efter de kändes de som hon försöljde mig i hela affären för att se så jag inte körde på några kläder eller rev ner något mer. Kan hon inte bara komma fram till mig istället och säga att jag ska gå där ifrån för jag vet att de va de hon tänkte. Jag smutsar ju ner kläderna med mina hjul. Men de är ju klart hon inte får säga så, men den känns bättre att hon säger de än att hon ska förfölja mig i hela affären.

Jag hatar att vara till besvär. Vet jag att jag ska åka med någon så försöker jag lämna rullstolen hemma för att personen inte ska behöva lyfta den tunga stolen, men igentligen behöver jag ha den hela tiden. Fast väljer jag att ha med den blir de kanske de att folk inte vill ha med mig för att de bli bökigt.

Jag känner mig ofta till besvär. Sedan känner jag att folk inte vågar be mig om hjälp och de vet jag inte varför men de är väl för att jag sitter i stol och har den värken jag har. Men jag vill också kunna hjälpa till, inte bara vara den som får hjälp. De är jätte svårt att alltid bli betraktad som en svag person som inte kan hjälpa till. De finns alltid något jag kan göra och jag sätter gränserna inte ni. Jag kan faktiskt säga nej!!!