Idag är de måndag och jag har nu varit i skåne sedan förra onsdagen. De är alltid lika underbart att komma hit. När jag satte mig i soffan så kändes de inte som att jag varit här ifrån i över ett år. <de kändes som om jag vaknade upp till en ny dag.

Jag stor trivs här nere alla är så underbara mot mig.

De är min bästa vän Erika's föräldrar och släkt jag är och hälsar på. Erika fick bort i januari 2008 och efter de har jag fortfarande underbar kontakt med hennes nära och kära.

Erikas bortgång tog otroligt hårt och vi var tvilling själar. Hon kunde läsa mig och jag henne. Vi viste var vi hade varandra och vi stod varandra så nära som man kan göra.

Erika levde med sin epilepsi i många år och de tog hårt på hennes kropp.

Vi förstod varandra i alla lägen. Hade jag de tufft så kunde jag prata de henne och hon förtod vad jag pratade om.

Vi träffades för första gången när jag skulle göra inprovningen med Oskar. Hon skulle utbilda sin new fondland till Epilepsi hund. De va jätte duktiga och va ett härligt par. Vi började genast prata och blev oskiljbara vänner med en gång.

Jag har alltid trott att man inte kan hitta sin bästa vän bara genom att säga hej, men de gjorde vi.

Vi va otroligt olika men ändå lika. Vi kompliterade varandra på alla sätt.

När epilepsin tog henne ifrån oss rasade hela värden samman och jag kunde inte fatta att de någonsin kunde hända. Varför togs hon ifrån oss...

Att jag haft hennes familj och vänner har varit den stora räddningen. Jag kan alltid komma ner till dom. Och dom får mig att må bra. Jag känner mig som en del i familjen som alltid finns där.

Och nu är de snart dax att åka hem för denna gång. Jag kommer sakna alla massor och nu bröjer de nog tyvärr ett tag innan jag kommer igen.

På torsdag hämtar jag hem valpen och då får jag inte åka färdtjänst. Så de kommer bli fruktansvärt tråkigt.

Ha nu en underbar dag allihopa och va rädda om varandra. Kramar