De är länge sedan jag skrev något nu. De har varit en fruktansvärt tuff tid, men nu börjar jag komma tillbaka.

Början på detta året har varit ett helvete rent ut sagt. Jag har legat inne på Shalgrenska länge pga komplikationer ännu en gång. De har bara varit för mycket...

Ska man klara allt? Ska man behöva stå ut med allt?

Ja tydligen..

Hur livet kan te sig så här fattar jag inte. Man ska behöva vara en bricka i spelet som alla vill spela.

Man måste ta allt läkarna säger till en. De kommer och sätter sig på sängkanten med ett leende och tror allt är bra. Men de är inte så lätt.

Att ha smärtor som äter upp en inifrån så man inte vet vart man ska ta vägen. Man vänder sig i sängen om och om igen, upp ur sängen och ner igen. De man vill är bara att få hjälp. Men då kommer dom med sina leenden på läpparna och säger att de kan inte vara så farligt.

Vem har smärtan? De är ju inte dom...

Men nu slipper jag dom ett tag. Först om en månad ska jag tillbaka och ta nya infektions prover för att se så de inte stigit. Först då kan jag bli av med antibiotikan.

Jag har snart ätit antibiotika ett år. Förra årets infektion gjorde så att jag va tvungen att äta de ett halv år. Men denna gången har jag fått ett mycket starkare antibiotika så jag förhoppningsvis bara behöver ha de en månad till.

Så nu har jag opererat ryggen 13 ggr och är livrädd att de ska gå sönder igen. De får inte hända...

Och på avdelningen känns de som att dom tror jag inte är försiktig. Denna gången stagen gick sönder skulle jag bara sätta mig tillrätta i rullstolen. Jag kan inte vara mer försiktig än vad jag redan är. Men de känns inget roligt att inte bli trodd.

Jag gör vad jag kan, för de får inte hända igen. Vet inte hur mycket till jag orkar.

Men när man väl står där har man inget val.

Men jag kan inte tänka på de hela tiden utan ta vara på de jag har. Nu har jag varit hemma i lite mer än en vecka. De har varit så skönt att bara vara den jag är.

Men från de ena till de andra.

Fick ett mail igår. De va någon som skrivit till mig och frågade om jag va intresserad av att skriva en bok. En bok om mitt liv och om min syn på sjukvården jag fått.

De kändes väldigt märkligt att få den fråga. Och så känns de som att boken bara skulle handla om de tragiska som hänt. Men jag ska fundera på de ett tag så får jag se.

Jag känner mig inte riktigt redo för de. Att behöva dra fram allt man förträngt. Alla spydiga kommentarer och alla misstag. Men jag vet inte.

Nu ska jag lägga mig för imorgon har jag anställnings intervju som jag hoppas kommer gå kanon.

Så ha de nu så bra så hörs vi snart igen.